ettusentvåhundrafemtioen

usch vad jag mår dåligt när jag tänker på framtiden. bara vad som händer efter att skolan tagit slut i vår känns jobbigt. sen måste jag stålsätta mig inför högskolesökningarna, bostadsletandet, den osäkra ekonomin, att inte riktigt ha någonstans att kalla hem.

vi pratar om stockholm men det går ju inte att hitta ett säkert boende där om man inte stått i bostadskö i hundra år. vi pratar om malmö och det ligger 1600 kilometer från huset där jag tog mina första steg. vi pratar om göteborg men vem vill lukta fisk och vem känner jag där?

jag vill bara kunna vakna och känna att allt har fixat sig och att det enda jag behöver göra för att må lite bättre är att krypa ned under täcket igen och gömma mitt ansikte i hans nacke. jag vill ha ett ställe där jag kan laga och bjuda på mat och känna att här är det ett hem.

Jag vet inte hur du känner men troligtvis blir du också förbannad för småsaker ibland. Senast blev jag arg när jag fick höra att jag är en bakåtsträvare för feminismen. Himla onödigt sagt för det första, har man inte något snällt att säga kanske man ska vara tyst ibland; men jag blev mest arg för att det inte var första gången jag hör det; att ta för mycket plats i huset är inte bra för feminismen utan männen ska lära sig den hårda vägen. Skitsnack tycker jag. Vad har det med lön och jämställdhet att jag gillar att stå i köket? Min bild av det hela är att det finns ungefär lika många som gillar att stå i köket mellan könen, bara att det förväntas fördela sig över stjänkockar för männen och hemmafruar för kvinnorna. Så vad ska man säga till en pojke som vill bli kock? "Näe, låt tjejerna bli det istället". Jag tycker man får göra som man vill oavsett kön och att alla som vill ska laga mat.

Jag gillar att stå i köket, både hemma och i jobbsammanhang. Jag har jobbat i storkök sen jag var 14 och varit köksansvarig och kock i två års tid under tonåren. Hemma lagar jag all mat själv från grunden, gärna storkok några gånger i veckan då vissa dagar är mer upptagna än andra. Mycket av det tänket baseras på att jag inte äter varken mjölkprodukter eller kött och därför skulle få det rätt svårt på färdigmatshyllan, men också för att det är så himla roligt! Man måste ju äta varje dag, varför inte göra det till en kul grej att göra? Det behöver inte vara svårt och tråkigt och långsamt. Sen gillar jag att ha fint runt mig, och det är inte heller (tro det eller ej) baserat på mitt köns historia, utan på att jag gillar att ha det fint runt mig.

Min åsikt således i frågan är inte att jag som kvinna eller som individ ska ta mindre plats i köket, utan att fler borde ta mer plats. Jag läste i bland annat SvD men andra medier också redan sen i början av året att färdigmatsköpandet ökar. Det roliga var citaten "47 procent uppgav tidsbrist" och "6 procent tycker att maten smakar gott" (källa: SvD). Fint tecken på dålig framförhållning tycker jag.

Tur för mig är dessutom att jag har en fantastisk pojkvän som verkligen fastnat för det där med att laga mat nu. Jag säger "tur" inte för att jag känner att "å vad bra att killen gör nåt för en gångs skull" utan för att jag har fått en lagkompis i köket . Vi gillar samma mat (förutom selleri och kyckling) och vi agerar gärna bollplank åt den andre. Vi har lagat sån fantastisk mat att jag inte vet var jag ska börja. Så jag säger inte att om man nu ser sig som feminist behöver inte det betyda att man bara äter färdiglagad mat, utan att man kanske slår ett slag för att bjuda in pojkvännen eller killkompisen som i hemlighet stått och funderat "hur gör hon det där" och alltid velat prova men inte riktigt vetat hur man ska gå tillväga. Man får väl bjuda på sig själv, inte bara för att man är tjej utan för att man vill sprida lite kunskap i världen.

jag ska ladda batterierna till min kamera lite oftare så ni kan få se exakt hur ovälkommen snön är nu
jag menar efter både jul och nyår finns det som inte så mycket kvar att hämta av snön