ettusentvåhundrafemtioen

Marcus, jag, Kaisa, Jan och Flavio på Max. Vad trevligt vi hade! Ser ut som en riktig liten familj.

Kollar på Bröllopsform. Det är lite intressant att ett par som gifte sig när de var 18 och 19, och nu varit gifta 21 år, ska komma i sina bröllopskläder. Finns det vett bakom den idén att få en 39-årig kvinna att komma i en klänning som senast burits av en 18-åring? Varför ska tonårskroppen vara att föredra?

Jag drar mig till minnes en gång när jag bläddrade i Svenska Kalenderflickorna. Det måste varit 2006. Det var som en sten som föll från mitt bröst när jag såg Kim Anderzons juniflicka. För första gången så slapp jag känna stressen över att min vackraste tid är nu och att jag slösar bort den på att inte lägga ned tid på mig själv. Näe, Kim Anderzon fick mig att känna att man nog är som vackrast när man levat ett tag och har lite kurvor. När kroppen har en historia att berätta. Se själv. Är hon inte vacker?

Jag vägrar få ångest över att jag legat i sängen och degat hela dagen. Jag gör ALLTID saker. Jag är en sjukt snabb, välplanerad och organiserad människa med som alltid är i tid. Jag har alltid fullt upp och almanackan är alltid fullspäckad. Det måste faktiskt få finnas dagar då man inte är på topp. Detta är en sån dag och jag tycker att jag är värd det.

Så här skönt hade vi i somras på Trästocksfestivalen. Marianne och Samuel.

Bilreklamer är en utmaning att få intressanta. Det handlar om att sälja en bil liksom. En plåtlåda. Penisförlängare. Social statuspryl. David Lynch har försökt sig på att göra dem lite extra. Jag tycker att den är sjukt konstig. Dessa 90talsmunnar.

Igår var jag med Kaisa och hennes vänner från utbyteskorridoren. Vi gick till Pildammsparken i väntan på att Marcus skulle bli klar med sin övning så vi kunde inviga Max på Stortorget. Det var så fint väder så vi fotade lite och klättrade i träden. Det var länge sen man gjorde såna konstnärliga saker. Klättra och hålla på. Kaisa hade en trevlig vän som jag gärna träffar mer. Stadsplanerare skulle han visst bli. Blond och stilig.

Jag inser i skrivande stund att jag inte klivit upp än. Ja, förutom att jag tog en dusch för nån timme sen. Skåne ska ju drabbas av storm, det gör inte mitt humör speciellt mycket bättre. Näe, jag tog en dusch och såg mig själv i spegeln. Påminde mig själv om att jag faktiskt varit på maskerad igår. Det var bara att lägga sig igen. Dagen var ändå förstörd.

Har en fruktskål bredvid sängen och den är snart slut. Jag har inte ätit riktig mat sen lunchen igår. Vi var på Max på eftermiddagen och då köpte jag en glass. Det är oerhört effektivt om man inte känner för att lägga ned pengar och tid på mat. Jag är på något sätt överkänslig mot mjölkprodukter så det tar 48 timmar för min kropp att göra sig av med mjölkslaggprodukterna. Under den tiden är jag aldrig hungrig.

Varför är mina vänner alltid så långt bort när man behöver dem?

Detta är faktiskt en av få gånger när jag är snyggare på morgonen efter än på kvällen före.

Allt började med att jag knackade på Ingas dörr. Det var Mikael Persbrandt på teven så jag tänkte göra popcorn och dega hela kvällen. Tyvärr så visste jag inte riktigt hur man gick tillväga när det gäller Xantippas microvågsugnar så jag brände dem rätt rejält. Så, som den goda granne jag är, knackade jag på och sa som det var; det brinner inte utan det är mina popcorn som luktar.

Hur som helst, Inga och hennes kompisar har förfest och ska på maskerad. Åh vad roligt för dem, tänker jag, men strax är jag också utklädd och fy farao så hemsk jag var. Någon slags dödsbrud. Remona slängde på mig lite blod från ögonvrårna och så in i den oskuldsfulla vita klänningen med brudslöja (läs: bordsduk) och allt. Det var blod och blåmärken överallt. Väldigt spexig sminkning, en sån där gång när man gör sig så ful som man bara kan så man slipper tänka på killarna. Inga hade en halv bag-in-box kvar så jag fick mig ändå en liten förfest, även då gratis. Eller vi får väl se, jag ska bjuda igen, men nu var det skönt att man slapp slösa pengar.

Alla tjejerna pluggade på högskolan, ett roligt gäng, och det var så skönt med nya människor utanför skolan. De flesta gick på lärarprogrammet, förutom Inga som läser till socionom och Anna som ska bli biomedicinsk analytiker. Sjukt avancerad titel, jag kände mig så dum när jag sa att jag skulle bli violalärare. (Varför gjorde jag det? Det är ju jättedumt. Ska jag börja säga violapedagog? Det kanske är bättre? Ja, det tror jag.)

Väl framme på kåren så tar de inte kort så vi måste ta ut pengar. Det finns inga gränser för hur jobbigt det kan bli när det sluter upp två personer till i bankomatkön; Han och Hans kompis. Herre gud, giv mig styrka. Vi bara i princip ler mot varandra och säger "så obekvämt att se dig" inlindat i små röda band av trevlighet. Jag ville verkligen inte träffa Honom. Verkligen inte. Tur att jag hade sminkningen att dölja mig bakom för det hade gråtits blod på riktigt annars. Varför skulle vi på samma fest? Samtidigt? Jag menar, Malmö är ändå rätt stort!

Jag nojar mig över att jag inte kommer komma in, det är ju trots allt på Malmö Högskolas kår. Det var onödigt att oroa sig för  Musikhögskolestudenter är lika välkomna som andra på Malmö högskola trots att vi tillhör Lunds universitet. Men kom igen, samma stad, vi får väl festa ihop? Väl inne så klarar jag mig rätt bra utan Honom. Bordsduken åker av och blir till en stor sjal istället, för seriöst: vem orkar gå runt med slöja på ett dansgolv? Intressant var det faktum att det kom killar och raggade på mig. Jag vet inte riktigt hur de tänkte då eftersom jag var väldigt ful och äcklig, men kött är kött tror jag.

Han glider omkring och är så där fin hela kvällen, så där äckligt fin att man måste titta bort och det gör jag men när Han kör exakt samma move på alla tjejer i hela världen som han gjorde på mig så måste jag gå ut ur rummet. Hans kompis kommer och ströpratar lite med mig, och det är skönt att det finns vettiga människor ibland. Hur som helst, tjejerna var väldigt roliga och Hans vän var väldigt trevlig, men det var tur att jag var utklädd.

Varför ska detta alltid hända?

En del egenskaper bör undanhållas allmänheten för dess eget bästa. Till exempel förmågan att göra musik- och bildmontage. Ni som sett Team America vet vad jag pratar om ("even Rocky had a montage...") medan ni andra får en chans att stifta bekantskap med ännu en av konstformerna Gud glömde. De andra är till exempel  kroppsvätskeperformances, hissmusik och (gud förbanne sig själv) detta.

Håll till godo, Zbigniew Preisners Lacrimosa ur Requiem for a friend (för övrigt dedikerat till regissören Krzysztof Kieslowski, en god vän till tidigare nämnda) i ett montage, troligtvis gjort av en fransk tonårig emo med religiösa bekymmer. Ha hinken redo.

"När du blir förälskad så är det ett system i hjärnan, det limbiska systemet, eller reptilhjärnan som den också kallas, som sätter igång. Det är ett belöningssystem som frigör substanser som till exempel kortisol och adrenalin som ger energi, och dopamin som ger lyckokänsla. Detta kan vi mäta. Det finns forskare som har gjort det och sedan visat att det som händer går att likna vid ett narkotikarus, säger Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi vid Göteborgs universitet.
Hjärnans produktion av signalsubstansen fenyletyalmin ökar också till nästan det dubbla. Ämnet liknar kemiskt amfetamin och verkar stimulerande på humöret."
Källa: Sydsvenskan.se

Vad fint att du bad om ursäkt men det är konstigt att den kommer nu, en månad efteråt.

Zbigniew Preisner och jag har en komplicerad relation. Framförallt nu när vi ska åka till Polen och spela hans requiem. Jag kan nämligen inte bestämma mig om han skriver bra eller dålig musik.

Jag har det helt klart begränsat av tid och pengar.

Om Siris liv var en film där hon hade huvudrollen så skulle jag banne mig ha en specifik roll: nämligen den som Väninnan.

 Ni vet precis vem jag menar. Hon som kommer indundrandes utan minsta tanke på att huvudpersonen hade något annat för sig, nej hon ska släppa allt på en gång för att ta hand om detta yrväder, för att bli omhändertagen; det är Väninnans enda krav i livet.

Hon kommer in med en skräll, ofta från sidan av scenen, eller som i Siris fall, genom ytterdörren. Väninnan har ofta haft en traumatisk väg in till platsen där scenen utspelar sig: ett kraftigt oväder har fått hennes mascara att rinna eller så kan hon ha mött någon på vägen som gjort henne upprörd. I alla fall så lägger sig Väninnan på soffan, slår uppgivet ut armarna och kräver sin rätt: jag vill ha vin! Då är det huvudpersonens uppgift att serva denna stackars frustrerade kvinna.

Vänninan ska ofta ha rött färgat hår och mycket mascara och vara väldigt karismatisk. Denna kvinna är väldigt  intresserad av konst och matlagning och bär ofta högklackat. Hon är även dålig på att ha konstruktiva och bra relationer till sina partners (ja, de är ofta flera) och beklagar sig gärna högt och ljudligt över hur hon bara träffar svin till karlar. Sen, att hon ändå fortsätter leta med ljus och lykta efter just precis den typen av man, det är ingenting hon reflekterar över. Hon gillar ju utmaningen.

"Så, var bor du då?" får man höra rätt ofta så här i början på ett liv. Svaret på den frågan är inte så enkel som man kan tro. Beroende på vem man frågar så bor jag vid:

• Själlandstorget
• Kronborg
• Fågelbacken
• Kronprinsen
• Västra Innerstaden
  
  eller
  
• vid Operan/Triangeln
  
  om de ändå inte fattar.

Firar att jag möblerat om hemma med en uppfräschning av bloggens design. (Fan vad jag hatar att jag har en blogg ibland alltså.)

Idag var jag ute hos husockupanterna på Kävlingevägen i Lund för att se hur de hade det. Vi lagade mat, pratade astrologi och myste framför elementen. Jag och en dreadlockig tonåring på besök från Åkersberga lagade veganlasagne och det här med att stå utanför samhället gav mig en kalldusch i min lilla bubbla till verklighet.

Det var länge sen jag kände mig så ensam som jag gör nu här i Malmö. Jag lät det gå så långt att jag ringde min mor för att försöka få lite perspektiv. Som alltid så är det svårt att kombinera släktskap och mentorskap och innan jag blev arg kände jag att det var dags att lägga på. Man ska inte begära för mycket jämt.

Varför har jag hamnat i en bekantskapskrets som består av par, par och par? Alla är sambos till höger och vänster. Själv tar det två timmar tills jag säger ett ord överhuvudtaget till någon på morgonen.

jag har bytt nät så nu funkar internet igen
jag har möblerat om i mitt sovrum så nu känns allt skönt igen
det är städat och fint - på sitt sätt

jag har haft inflyttningsmiddag så nu är jag inne på riktigt igen
jag har lov så nu kan jag börja leva igen

idag ska vi åka och hälsa på smultronstället i lund. det är ett ockuperat hus. det är nog väldigt spännande där.

det kom ju en kväll efter två långa veckor när vi pratade till varandra 

Det skrivs inte så mycket i den här bloggen på grund av tekniska problem. Detta bör Telia snarast åtgärda annars brinner jag av. 

Det är en bastant känsla av matthet som sveper över mig om dagarna nu. Långa timmar utan solsken. Det är alltid ljud runt mig. Man blir galen för mindre.

Vi hade ett ganska dåligt rep och jag svullade på bandfikat alldeles för mycket. Har börjat få ont i axeln igen och det känns fruktansvärt.

Sen så var jag genomskinlig idag igen. Vad gör man åt det?

Det var svårare än vanligt på orkestern idag. Det berodde troligtvis på många faktorer: jag hade inte ätit tillräckligt, det var många noter att spela för första gången, jag hade inte rört vid violan på hela dagen och vi var bara två stycken i stämman; men det som till största delen fångade min uppmärksamhet var det som hände utanför fönstret. På andra sidan vattnet, strax ovanför hustaket, tornade sig månen upp och den rörde sig med sån grace att jag inte kunde göra annat än betrakta den.

- Titta, sa jag till John och pekade ut över orkesterdiket och dirigenten. Titta på månen, John. Den är så stor och rör sig så fort, utbrast jag som ett litet barn.

Han skrattade och spelade sina legatostråk med sådan bravur. Hur kunde jag göra samma sak när detta sken fyllde hela min närvaro? Denna lustiga lilla halvplanet som så aktningsvärt följer oss jordbors minsta vink, när den vände sitt ansikte mot mig fanns ingenting annat. Jag satt som förstelnad och förlåt mig Johann Sebastian, men ditt oratorium fick komma i andra hand just då.

    Vi tog på oss våra jackor rätt snabbt, Siri och jag. Vi var inte de som stannade kvar till sist, vi är aldrig som dem. Vi är de som ställer in två, kanske tre, notställ i anordningen och sen packar ihop våra instrument och rör oss rätt ljudlöst ut ur lokalen. Jag tog henne under armen och kände mig väldigt fördelaktigt utvald för en gångs skull. Lite som man känner i lågstadiet när man får vara bästis med den populäraste tjejen i klassen. Jag ifrågasätter aldrig henne, det behövs inte, hon gör alltid precis så där som man blir glad. Det kom många ord ur mig, som alltid när det finns någon som lyssnar. Det tar aldrig slut. Jag vill bara prata och lyssna och höra vad hon säger. Lyssna på om hon tycker som jag, om vi är på samma våglängd. Under den grå vinterjackan så finns ett hjärta som slår så starkt för någon som tycker om mig. Någon som visar uppskattning och som kan ta allt jag bär med en lätt hand.

    På kvarterskrogen var det full rulle. Varje tisdag kommer de dit, konstnärerna. Det är studenter med den delade flaskan vin, operatenorerna med långt yvigt hår och ansikten som apostlarna i Nya Testamentet; det är akademikerna med framtidstro och musikerna med bakgrunder i fina titlar och bra mentorer. Det är högt i tak, spegelväggarna får lokalen att kännas mycket större och i baren lockar ölsorter med exotiska namn. Vi sågs, ett gäng studenter som behövt göra oss av med vardagspaniken, och tog för oss av allt det lockande flytande guldet. Dirigenten tog en portion köttgryta och vi skrattade gott åt allsköns konstiga floskler.

    Medan jag cyklade hem i det kalla Malmömörkret önskade jag så att jag inte glömt min telefon på skolan men nu var fallet så och därför så slapp han höra av mig. Därför slapp han min påstridiga existens som kärvar på och vägrar inse att det är för sent. Allt blev fel och han vände på klacken fast jag stod där i tårade kinder och trasiga klackar. I mitt sinne har jag svårt att se hur människor kan vara så känslokalla.

- Jag håller på att bli kär i dig, sa jag till honom i ett stackars dödsryck, ett försök att kanske rädda det som en gång var så bra. Jag håller på att bli kär i dig, och du får inte svara "du vet var jag står" än en gång till för det är fel svar att säga, sa jag och det var inte första gången jag hade den där klumpen i halsen.

Jag minns att jag satt på hans säng med benen under mig, hårt tryckta mot låren i ett slags försök att skydda det som var mitt eget en gång. Mina händer var lika hårt knutna som mina käkar var spända, allt för att inte gråta än en gång. Flera gånger tidigare hade han uttryckt sin avsky för kvinnor som gråter; att vi var svaga och det inte var speciellt attraktivt. Jag kände mig minst sagt förundrad över hans reaktion när jag tidigare den veckan brutit ihop ute den natten. När han tog in mig i sin famn och fick mascara på sin jacka, hur tänkte han då?

- Nu går vi hem, sa han och menade det. Det var sista gången.

Vågskvalpen, krabbklon som näst intill skrämde livet ur mig på bryggan i Ribersborg den där morgonen när han tyckte allt var för fint för att förstöra på övning; allt det som samlade ihop den stackars splittrade spegel till lillhjärta inuti mig och nästan projicerade en bild värd att titta på. Spelade det ingen roll? Gjorde det inget att jag ville lära känna honom, att jag ville låta honom bli en del av min framtid?

Joni Mitchell - From Both Sides

Jag har troligtvis tappat min mobiltelefon. Fan. Inte nog med att jag känner mig så himla ensam, att jag tagit på mig alldeles för mycket jobb på skolan i och med projektet, och att jag lovat ringa en massa samtal innan imorgon. Jaja. Orkester om en timme och jag kom just hem efter en hektisk dag.

Remidjen har planerat en Norrlandsturné i december så om ni lyckligt nog är i Umeå kring lucia så kom och lyssna! Troligtvis lär spelningarna vara EFTER lucia då MAO står för årets luciafirande!

Så här glad blir man om man spelar i Remidjen.

Vid spelningen med Malmö Akademiska Orkesters stämledare i fredags fick vi följande:

• 1 CD-skiva med MAO och tillhörande bok om Malmö
• Äran att få sitta i Viprummet på skivsläppfesten
• Buffé modell större samt 2 glas vin
• Ännu en spelning, nu på Rådhuset = 500 kr
• Filéfrossa på Rådhuset
• Ytterligare 4 glas vin, champagne och avec till kaffet

Rätt bra för att spela viola tycker jag. Däremot så var väl våran dirigent lite het på gröten så han förväntade sig Holberg-sviten á prima vista på 10 stråkar...

Vi har ett sånt kallat musikdramatiskt - eller MD - projekt som börjar nu i dagarna och håller på till på fredag. Ska bli riktigt roligt! (Frågan är om min entusiasm verkligen är så sund. Vi får se i slutet av veckan...)

Gamla ragg slutar prata med en, nya ragg kommer till. Hur ska detta sluta?

House börjar imorgon. Ska iofs dricka öl med tjejerna i klassen och ha orkester. Läge att prioritera?

Kan man äta kastanjer? 

Ibland så saknar jag Norrland så fantastiskt mycket.

Om man går in på hemsidan http://www.marcusstrom.com så kan man lyssna på omixade inspelningar från våran konsert i lördags. tror jag. Ska kolla upp det där.

Remidjen hade en bejublad spelning. Rätt folk sa rätt saker vid rätt tidpunkt och en dansk man undrade om vi hade en skiva att sälja. Känns lovande inför framtiden. Det gjordes en inspelning också och det lät faktiskt inte jättedåligt, enligt mig.

Remidjen spelar på Barnens Scen, Folkets Park, Malmö imorgon kväll. Fyra klassiskt skolade musiker försöker sig på att spela folkmusik. Kommer att gå finfint!

Det är mycket häng, mycket snack och mycket verkstad just nu. Vi dricker öl (de flesta av oss i alla fall), spelar musik och är glada samtidigt. Hemma hos Petter så blev det både rotsakssoppa, tomatbrödet (igen!), kaffe, te och sockerkaka samtidigt som vi satte sju fruktansvärt bra låtar till imorgon. Pallar dock inte efter att jag lämnat igen cykeln, att gå från Rörsjö ensam till Fågelbacken där jag bor, så jag slaggar på Marcus soffa än en gång. Lätt värt. Pratar med flugan Lennart 2 och filosoferar om livet och döden och varför alla snygga grannar alltid ska vara så svåra att nå. Kontrabas från Södertälje, saxofon från Nacka, viola från Umeå och slagverk från Piteå. Det kan inte bli dåligt, än en gång. Vi spelar mina låtar, Mot Småland och Smilgropen och snacket går på skolan. Snart kommer en myspace och förhoppningsvis ska Chrille fota lite i utbyte mot en öl och kanske ett vitsord hos tjejen han är kär i. (Wooh...) Demo och turné och kreativiteten flödar. Synd bara att ingen av oss får csn för detta...

Angående någon jag nämnt tidigare så finns det inte mycket att säga. Förstår att du undrar men han var som alla andra och jag letar någon särskild så det tog stopp. Kanske lika bra. Förstår mig inte riktigt på personer som honom.


fast vänta nu...


(Låt mig nu säga att detta kan vara något jag inte riktigt kan stå för imorgon då det är mer blod i alkoholomloppet; ärligt talat så gör jag verkligen tvärt emot det jag skriver och vill känna. Det är verkligen tvådelat mellan hjärtat och hjärnan. (Fast det är nog inte dessa två det står emellan, snarare kroppen och förnuftet.) Jag vet att jag inte borde vara så här galen i honom, att jag inte borde försöka mer, att jag inte borde säga hej eller smsa eller ens ringa och säga "hur mår du?". Det vore så enkelt om jag hade lite bättre karaktär men jag är en nöjenas kvinna och han är ett nöje i sig. Och jakten, denna fantastiska jakt som får mig att ligga vaken om nätterna och vänta på blinkande mobiltelefoner och löften om "en annan gång" som om det faktiskt finns en sådan. Så klart det inte tagit stopp, det är bara inbillning att jag ska kunna låta bli en sån här förälskelse.

Han gör mig helt galen! Jag går igenom alla känsloregister och allting svämmar över som en bassäng fylld av en skolklass feta ungar som precis fått fri lek i en halvtimme. Jag försöker vara stark men tror du att det går speciellt bra? Nej. Eller stark och stark, jag försöker stänga av dessa känslor och intala mig själv att det inte är värt det. Hur svårt kan det vara liksom? Han är ett svin och han är sjukt otrevlig och han vill inte ses. Ändå kommer dessa små små stunder när allting stämmer och jag blir lätt som på moln. Det är något med hans blick som alltid lämnar mig stum. Denna tystnad, denna fantastiska tystnad som man saknar i en värld av brus och ljud och sinustoner och noter som ska spelas med ett visst värde, viss karaktär och viss tanke bakom.)

Konstpaus.

(Nu är Lennart 2 här igen. Vi som trodde han var död.)

Marcus har somnat. Jag sitter vid hans jättelika barbänk mitt i rummet och håller låda på bloggen. Typiskt men mitt internet fungerar inte som det ska hemma och medan jag (troligtvis förgäves) väntar på att Han ska komma till i alla fall samma byggnad så måste jag ju hålla mig vaken. Åbro Sigill kan bara ta mig så långt, sedan är det egen stimulatia som gäller, och i detta fall; att skriva på bloggen.