ettusentvåhundrafemtioen

Vad svårt det är med att hitta lägenhet. Det finns nästan inga lediga och de som finns är det alltid minst fyrahundra stycken före mig i kö på. Jag hoppas att jag kan stanna hos Erik ett tag tills att jag fått tag i kollektivet eller ett annat alternativ. De kanske blir glada av en tjej i lägenheten också? Jag gillar ju att laga mat och tycker om att ha rent runt mig. Kan bli intressant.

Vad svårt det är med resfeber. Jag har inte packat något alls och det känns som att det kommer bli en stressig helg. Det finns en konstant oro som gnager i mig, som borrar sig in och gör sig hörd så fort jag kommer till en lugn punkt på dagen. Många är sakerna som bör vara gjorda, få är de som faktiskt är klara. Jag till exempel, kan inte skilja mig från omvärlden och Umeå och Norrland. Hade jag kunnat göra det hade jag varit hemma på fredag men jag vägrar dra utan ett avsked och dessutom så är Dark Knight - eller Lark Kniggit som T9 ville att min felstavning skulle bli - en film som man bör ha sett om man börjar på en ny skola och vill ha kompisar. Jag känner mig dessutom rätt lugn när det gäller mitt sällskap.

Vad svårt det är med att välja bra musik nu för tiden. Det mesta jag lyssnar på är antingen P4 eller min mp3spelare som är instoppad i bilstereon full med BBC-hits, Juvelen och Daft Punk. Sanna, min syster, har dock även fått säga sitt så det ligger lite sköna pianosopraner där med. Perfekt för de där stunderna man bara vill tänka på vägen hem. Jag önskar att jag var mer intresserad av musik just nu än vad jag är, men de dåliga högtalarna på min laptop i kombination med att jag knappt har något diskutrymme gör att jag är fruktansvärt sparsam med ljudbild på morgonen. Dessutom så kräver min externa hårddisk ett eget eluttag, något jag inte kunnat erbjuda den under denna sommar.

Vad svårt det är med långdistansförhållanden. Nu har jag och N varit tillsammans i över ett år, men det kommer fortfarande stunder då jag känner att oj vad det finns mycket kvar att lära känna. Nog för att ett år inte är någonting, kommer de flesta som läser detta att tänka, då de troligtvis har barn/ring på fingret/planerat bröllop ett tag, men för mig så är de mest basala och grundläggande sakerna fortfarande inte riktigt på sin plats. Det är svårt när jag börjar jobba tidigt och han slutar sent på dagarna dessutom, att få en bra telefontid och ärligt talat; är inte telefonpratandet lite tjatigt i längden? Jag känner att det är upplevelserna som gör ett förhållande lite djupare. Svårt med 700 km mellan oss då - och mer ska det bli. Ikväll kläckte min kära vän och livskamrat ur sig att han planerar att dra till Nordnorge och rensa fisk ett tag. Visst, säger jag, jag är inte den som är den att hindra den man älskar från att göra det han vill, men jag bor i Skåne och han i Nordnorge ett tag och helt plötsligt känns de där 27 milen mellan Bollnäs och Stockholm som att fara på ICA typ, i jämförelse i alla fall.