ettusentvåhundrafemtioen

Idag var jag ute hos husockupanterna på Kävlingevägen i Lund för att se hur de hade det. Vi lagade mat, pratade astrologi och myste framför elementen. Jag och en dreadlockig tonåring på besök från Åkersberga lagade veganlasagne och det här med att stå utanför samhället gav mig en kalldusch i min lilla bubbla till verklighet.

Det var länge sen jag kände mig så ensam som jag gör nu här i Malmö. Jag lät det gå så långt att jag ringde min mor för att försöka få lite perspektiv. Som alltid så är det svårt att kombinera släktskap och mentorskap och innan jag blev arg kände jag att det var dags att lägga på. Man ska inte begära för mycket jämt.

Varför har jag hamnat i en bekantskapskrets som består av par, par och par? Alla är sambos till höger och vänster. Själv tar det två timmar tills jag säger ett ord överhuvudtaget till någon på morgonen.