ettusentvåhundrafemtioen

Det var svårare än vanligt på orkestern idag. Det berodde troligtvis på många faktorer: jag hade inte ätit tillräckligt, det var många noter att spela för första gången, jag hade inte rört vid violan på hela dagen och vi var bara två stycken i stämman; men det som till största delen fångade min uppmärksamhet var det som hände utanför fönstret. På andra sidan vattnet, strax ovanför hustaket, tornade sig månen upp och den rörde sig med sån grace att jag inte kunde göra annat än betrakta den.

- Titta, sa jag till John och pekade ut över orkesterdiket och dirigenten. Titta på månen, John. Den är så stor och rör sig så fort, utbrast jag som ett litet barn.

Han skrattade och spelade sina legatostråk med sådan bravur. Hur kunde jag göra samma sak när detta sken fyllde hela min närvaro? Denna lustiga lilla halvplanet som så aktningsvärt följer oss jordbors minsta vink, när den vände sitt ansikte mot mig fanns ingenting annat. Jag satt som förstelnad och förlåt mig Johann Sebastian, men ditt oratorium fick komma i andra hand just då.

    Vi tog på oss våra jackor rätt snabbt, Siri och jag. Vi var inte de som stannade kvar till sist, vi är aldrig som dem. Vi är de som ställer in två, kanske tre, notställ i anordningen och sen packar ihop våra instrument och rör oss rätt ljudlöst ut ur lokalen. Jag tog henne under armen och kände mig väldigt fördelaktigt utvald för en gångs skull. Lite som man känner i lågstadiet när man får vara bästis med den populäraste tjejen i klassen. Jag ifrågasätter aldrig henne, det behövs inte, hon gör alltid precis så där som man blir glad. Det kom många ord ur mig, som alltid när det finns någon som lyssnar. Det tar aldrig slut. Jag vill bara prata och lyssna och höra vad hon säger. Lyssna på om hon tycker som jag, om vi är på samma våglängd. Under den grå vinterjackan så finns ett hjärta som slår så starkt för någon som tycker om mig. Någon som visar uppskattning och som kan ta allt jag bär med en lätt hand.

    På kvarterskrogen var det full rulle. Varje tisdag kommer de dit, konstnärerna. Det är studenter med den delade flaskan vin, operatenorerna med långt yvigt hår och ansikten som apostlarna i Nya Testamentet; det är akademikerna med framtidstro och musikerna med bakgrunder i fina titlar och bra mentorer. Det är högt i tak, spegelväggarna får lokalen att kännas mycket större och i baren lockar ölsorter med exotiska namn. Vi sågs, ett gäng studenter som behövt göra oss av med vardagspaniken, och tog för oss av allt det lockande flytande guldet. Dirigenten tog en portion köttgryta och vi skrattade gott åt allsköns konstiga floskler.

    Medan jag cyklade hem i det kalla Malmömörkret önskade jag så att jag inte glömt min telefon på skolan men nu var fallet så och därför så slapp han höra av mig. Därför slapp han min påstridiga existens som kärvar på och vägrar inse att det är för sent. Allt blev fel och han vände på klacken fast jag stod där i tårade kinder och trasiga klackar. I mitt sinne har jag svårt att se hur människor kan vara så känslokalla.

- Jag håller på att bli kär i dig, sa jag till honom i ett stackars dödsryck, ett försök att kanske rädda det som en gång var så bra. Jag håller på att bli kär i dig, och du får inte svara "du vet var jag står" än en gång till för det är fel svar att säga, sa jag och det var inte första gången jag hade den där klumpen i halsen.

Jag minns att jag satt på hans säng med benen under mig, hårt tryckta mot låren i ett slags försök att skydda det som var mitt eget en gång. Mina händer var lika hårt knutna som mina käkar var spända, allt för att inte gråta än en gång. Flera gånger tidigare hade han uttryckt sin avsky för kvinnor som gråter; att vi var svaga och det inte var speciellt attraktivt. Jag kände mig minst sagt förundrad över hans reaktion när jag tidigare den veckan brutit ihop ute den natten. När han tog in mig i sin famn och fick mascara på sin jacka, hur tänkte han då?

- Nu går vi hem, sa han och menade det. Det var sista gången.

Vågskvalpen, krabbklon som näst intill skrämde livet ur mig på bryggan i Ribersborg den där morgonen när han tyckte allt var för fint för att förstöra på övning; allt det som samlade ihop den stackars splittrade spegel till lillhjärta inuti mig och nästan projicerade en bild värd att titta på. Spelade det ingen roll? Gjorde det inget att jag ville lära känna honom, att jag ville låta honom bli en del av min framtid?