ettusentvåhundrafemtioen

Om Siris liv var en film där hon hade huvudrollen så skulle jag banne mig ha en specifik roll: nämligen den som Väninnan.

 Ni vet precis vem jag menar. Hon som kommer indundrandes utan minsta tanke på att huvudpersonen hade något annat för sig, nej hon ska släppa allt på en gång för att ta hand om detta yrväder, för att bli omhändertagen; det är Väninnans enda krav i livet.

Hon kommer in med en skräll, ofta från sidan av scenen, eller som i Siris fall, genom ytterdörren. Väninnan har ofta haft en traumatisk väg in till platsen där scenen utspelar sig: ett kraftigt oväder har fått hennes mascara att rinna eller så kan hon ha mött någon på vägen som gjort henne upprörd. I alla fall så lägger sig Väninnan på soffan, slår uppgivet ut armarna och kräver sin rätt: jag vill ha vin! Då är det huvudpersonens uppgift att serva denna stackars frustrerade kvinna.

Vänninan ska ofta ha rött färgat hår och mycket mascara och vara väldigt karismatisk. Denna kvinna är väldigt  intresserad av konst och matlagning och bär ofta högklackat. Hon är även dålig på att ha konstruktiva och bra relationer till sina partners (ja, de är ofta flera) och beklagar sig gärna högt och ljudligt över hur hon bara träffar svin till karlar. Sen, att hon ändå fortsätter leta med ljus och lykta efter just precis den typen av man, det är ingenting hon reflekterar över. Hon gillar ju utmaningen.