ettusentvåhundrafemtioen

Det är en bastant känsla av matthet som sveper över mig om dagarna nu. Långa timmar utan solsken. Det är alltid ljud runt mig. Man blir galen för mindre.

Vi hade ett ganska dåligt rep och jag svullade på bandfikat alldeles för mycket. Har börjat få ont i axeln igen och det känns fruktansvärt.

Sen så var jag genomskinlig idag igen. Vad gör man åt det?

Joni Mitchell - From Both Sides

Jag har troligtvis tappat min mobiltelefon. Fan. Inte nog med att jag känner mig så himla ensam, att jag tagit på mig alldeles för mycket jobb på skolan i och med projektet, och att jag lovat ringa en massa samtal innan imorgon. Jaja. Orkester om en timme och jag kom just hem efter en hektisk dag.

Åh. Ingen frukost, mjölkmat och så känner jag mig ful. Detta i kombination med gårdagens kläder och ett kallt och blåsigt Malmö gör dagen inte mycket bättre. Dessutom har jag slarvat bort mitt kopieringskort. Typiskt! 

Sen vi bestämde att det skulle ta slut mellan mig och N så har jag gått runt i ett suddigt töcken av bekräftelsebehov. Vissa stunder har jag gjort allt för att alla ska se mig och ibland har jag bara krupit ned i ett hål och velat gömma mig för omvärlden. Toppar och dalar liksom, och nu känner jag att dessa två extremer börjat jämna ut sig till något slags mittenstreck där jag vill känna mig fin men inte behövd. Jag har nog varit så här sen jag var 14 och insåg att det faktiskt var väldigt roligt att få någon att tycka om en. Lagt allt som är mitt att bära på hos någon annan och när den personen inte klarat av det har jag bara tagit en ny. Det finns ju så många killar i världen, som min farfar nyss sa på msn. Det finns så många olika med så många intressanta karaktärer och roliga egenskapskombinationer. Hur ska jag kunna välja vem som är bäst? Ett som är säkert är att jag börjat se ett mönster hos de jag finner intressantast. Dessa punkter är mycket subjektivt skrivna och ska helst tas med en nypa salt. Det ligger dock viss sanning i dem. Lite krypterad så där.

Hur en kille ska vara för att få mig i praktiken:

1. De är absolut inget pojkvänsmaterial. Hellre så är de otrogna och distanserade än att de "erkänner för sig själv" att de vill vara med mig. Det gör troligtvis att jag motiverar den där lilla gnistan som kommer fram kanske en gång i veckan med det fantastiska uttrycket "kvalitet framför kvantitet". Ett jättebra perspektiv att använda på kärlek. Not.
   
   
2. De hör aldrig av sig och gör de det så ska det vara på deras villkor. Här var N lite annorlunda men eftersom det var ett distansförhållande så räknas det inte riktigt på samma sätt. Näe, man ses oftast i skolan och säger hej. Sen kanske de ringer och säger "ska vi göra något" och då finns bara ett svar, annars är man ointressant. Är det däremot jag som ringer så blir det konstigt. Tjejen kan väl inte ta några initiativ? Det verkar konstigt, nu ramlar jag av mina höga hästar.
   
3. Trumslagare eller gitarrist är att föredra. Det är empiriskt bevisat då de relationer som jag kan kalla för förhållanden i mitt hittills levda liv har varit med fem gitarrister och tre slagverkare. Så där ja. Även bland de kortare förhållandena så ser jag samma mönster.
   
4. De brukar inte vara den snyggaste killen på festen, men jäklar vad han kan dansa. Så låter det och så är det. Karisman smäller väldigt högt. Får man hans blick på sig så vet man att "nu kan hela världen gå under för det här kommer jag aldrig känna igen". Varje gång.

Kontentan är väl kanske att jag borde lära mig. Jag borde lära mig se mönstret tidigare och akta mig för dessa. Det mynnar ju alltid ut i något slags ojämställt och väldigt destruktivt förhållande som tär på mitt psyke och får mig att känna mig mindre än vad jag är. Dags att bli ihop med sig själv kanske?

Jag har tvättid. Annars ser jag ingen anledning att kliva upp ur sängen idag.

"Det handlar i grund och botten om respekt", för att citera dig själv. Det är inte okej att bara vandra över någon. Trodde mitt utbrott gjorde större intryck. Finner det sjukt oattraktivt.

Ja min högerfot kan inte ha en sämre dag! Förutom de här två glasbitarna så har det hänt ännu en sak. Jag skulle hämta ut min finfina symaskin som jag fått av min mamma (som fått den av sin mamma osv) från symaskinsreparationsverkstadstjosanhejsan i Rörsjöstaden, som ligger mitt emellan Triangeln och Värnhem.

 Symaskinen är väldigt tung och han i affären rekommenderade att jag inte cyklade med den utan ledde cykeln med maskinen på pakethållaren. Det är rätt långt att gå så jag blev väl inte så jättepeppad av den kommentaren men tänkte att det kanske var lika bra. Så vi vandrade hem, symaskinen och jag, hela vägen genom Malmö i fredagsrusningstrafik. Vid övergångsstället bredvid Hotel Hilton så kommer en buss och svänger in precis framför mig när jag ska gå över så jag tvärt måste backa. Jag vinglade till och slog i bakhjulet i trottoarkanten, för att sedan få hela symaskinen över min högra häl! 14 kilo hantverk på min stackars sargade fot. Maskinen klarade sig galant så klart, den har ju livstids garanti, men jag måste nog trösta mig med lite rödvin ikväll. Typiskt att det skulle bli en sån dag, den som började så fint.

Dagens låt: Mozart - Salzburg symphonie no. 1: Allegro

Jag har fått två glasbitar i ena foten idag, en i morse och en nu när jag kom hem från stan. Åh så onödigt! Det blir en massa fläckar och världens minsta sår och så måste jag slösa bort en massa plåster på ingenting.

Apropå det här med att bo: jag har köpt en badrumsmatta, hittat ett duschdraperi som är mycket finare än det jag har och kpt växter till mig själv. På vägen hem möter jag en kvinna som låser sin dörr och går in mot stan med packade resväska. Hon ser på mig med sitt blåsvullna ansikte och jag inser plötsligt att det här med att bo själv är något jag vill göra länge länge. Det finns monster där ute. Såna som man inte ser förrän ens älskade blir en av dem och då blir man galen och rädd och alldeles för långt har det gått då. Jag vill nog välja min sambo riktigt noga nästa gång.

Det är så mycket jag ska göra: 

Är framme nu. Det var en rejält jobbig resa. Orsakerna räknas upp här nedan:

• Det var fest igår.
• Jag drack många öl.
• Jag somnade sent på efterfesten i en soffa och sov väldigt knöligt.
• Vaknade 7 och blev tvungen att gå hem för att packa om.
• Tog den tidiga flygbussen vilket gjorde att jag var tvungen att sitta på Sturup i två timmar och göra ingenting när jag egentligen hade kunnat sova mer.
• Blev väldigt bakis ungefär precis i samma ögonblick som Arne Hegefors kom och satte sig bredvid mig.
• Somnade hela tiden på flygbussen in från Arlandisch så jag fattar aldrig var jag var förrän busschauffören väckte mig.

Dock väger gårdagens fantastiska tillställning upp alla möjliga orsaker till ett eventuellt nederlag.
Det var bäst. Slagverkarna rules.
Jag vill också spela i Operan. You bastard.

det farliga med "kvällen före" är att det alltid kommer en "morgonen efter"

Väl framme i Malmö efter en strapatsrik helg i Söderort med blonda peruker, toafester och heta hångel på tunnelbaneplattformarna i bästa svensk-ungdoms-flm-från-90talet-stil inser jag att min dator pajat i flytten. Eller fläkten i alla fall. Känns mycket jobbigt och jag måste ju lära mig hitta både banker så väl som i staden IRL. Hopplöst. Slänger ut en liten tanke om att Erik lånar ut sin dator (och soffa) tillräckligt länge för att jag ska klara mig.

Jag måste säga att det är med blandade känslor som jag länkar till Petters blogg. Mycket är det för att jag råkade höra Veronica Maggio uttala sig i p3 Populär idag. Hon är väl ihop med Kihlen (ni vet han i Snook) och hon promotade snubbens nya produkt; "Min klick" med Petter. Visst, det är kul med nya låtar men alltså hur internt kan det bli? Det går att lyssna här. Det är ett fett beat, jag gillar låten och så men när det blir så där internt ni vet; folk sjunger på varandras låtar och går ut i media, jag brinner av. "Alltså min kille har gjort låten och vi sågs över en kopp kaffe med Petter och.." helt plötsligt så kändes det som om hon dumförklarade sig själv. Lite rollen som flickvännen som hänger med men inte har något vettigt att säga så hon bara sitter med händerna knäppta kring sin kopp söderte och nickar och leker med en hårlock typ.

Alltså, jag gillar ju Sveriges kändiselit eftersom de inte är intresserade av att vika ut sig i media på samma sätt som bkändisarna. Det är inte lika höga krav på svenskarna som det är på t ex amerikanerna och bland de som slagit igenom här verkar de flesta vara smarta nog att använda publiciteten till något bra. Därför blir jag lite extra sur när det görs en grej av att folk känner varandra. Kan vi inte skippa alla verbala ryggdunkningar och alla som håller varandra runt axlarna offentligt? Nog fattar väl vi om det är mingel och Cristal bakom scenen på Grammisgalan men låt det inte gå överstyr. Fan, jag vet egenligen inte varför jag lackar men aja, så här är det. Jag blev cranky. Avundsjuk kanske? Bra låt i alla fall. Min klick.

varför är det så stökiga tonartsförändringar i alla standards?

Det blev en dålig måndag. Jag som aldrig brukar ha sådana. Idag blev jag sen till jobbet, det regnade på vägen, jag hamnade i bilkö och det första jag fick göra när jag kom fram var att åka iväg igen för att handla. Affären var så klart inte öppen så jag fick stå ute i regnet i en kvart. Jag tror jag fått typ munsår eller nåt, också en sån grej jag aldrig brukar drabbas av. Hade även sönder termometern på jobbet så det ställde till det för de andra. Jag tror MajLis blev sur. Surare än vanligt då alltså.

Fick ingen lägenhet heller. Tillbaka på noll och damn it, det är fem dagar tills jag borde vara där, i Skaoune och framtiden.

Ikväll ska jag i alla fall ut och bada bastu hos Jeppe. Någonting kul att se fram emot i alla fall. Ja, förutom att jag fick 3 kg pangasius-filéer för 99 kronor. Rena grossistpriset. Nu blev mamma tacksam över att jag bott hemma för första gången i sommar.


Den här ska jag äta ikväll. Mums. Pangasius pangasius eller hajmal som den heter på svenska språket. Världens minsta huvud, mindre än detta?

Sista veckan på jobbet innan jag drar till Malmö och skolan och allt vad det innebär. Jag hoppas att denna vecka ger mig en lägenhet eller i alla fall bekräftelse på att jag kan sova någonstans. Hoppas också på rikedom och välfärd, vilket inte är sant men man kan alltid hoppas.

Nu är det dags för mina sparsamma morgonrutiner:
7.00 vakna
7.05 kolla mail och facebook, haha det är som en drog
7.10 morgontoalett väntar
7.20 frukost: knäckebröd och kaffe
7.30 avfärd mot jobbet (börjar 8.00)

Drömde att jag hade ett sambatåg att underhålla i natt. Letade trummor av glatta livet.

Jag är sjukt bakis. Solen ligger på så svettsvallningarna blir maximala här uppe i det sunkiga rummet jag tagit och gjort till mitt näste. Som ett åttioårigt kolli måste jag dricka vatten med små små klunkar och hjärnan har svällt upp totalt. Det spränger i frontalloberna och jag får kväljningar av minsta rörelse. Det luktar som om jag spytt. Har tittat mig runt men inte hittat något. Det måste vara en produkt av min fantasi. Eller min andedräkt.

Jag har fortfarande ingen lägenhet. Det känns tråkigt och väldigt konstigt att inte veta var jag ska bo nu när jag flyttar nästa helg. Hoppas på att jag kan hyra in mig en stund hos Erik och Anders, annars vet jag inte vad jag gör.

Idag ska jag i alla fall städa min bil. Den ser ut som skit sen vi var ute och campade, jag och N, i Norrmjöle förra helgen. Det var dock väldigt mysigt.

Jag sitter ned och pausar på jobbet för att äta upp en halv landgång som jag inte ens tycker är speciellt aptitlig när det värsta ljudet i mitt liv strålar in i min skalle. Då har jag ändå varit på seminarium om tortyrmusik så jag vet vad jag talar om; brandlarmet.

Åskan har slagit ned och utlöst alarmet men det finns ingen brand. Så där ja, vi måste stänga av oljudet, det är ju för guds skull en minnesstund som hålls i rummet intill! Ja vi var i kyrkan och Irina agerar dagens hjälte som med raska steg sprintar längs den skyltade vägen. Bara för att inse lagom framme att det inte alls finns någon av-och-på-knapp på ljudet, endast ett nummer och lite kablage. Jag drar och sliter på måfå.

Några minuter senare plockar jag ut plasten ur öronen för att höra vad brandmännen säger. Till slut hade de hittat larmdosan, i en garderob, gömd för allmänheten. Så mycket för den lunchen. Tur att jag har struktur.

Det finns mycket jag vill hinna göra innan jag dör. En av dessa punkter är att gifta mig; gärna med Natan och gärna i Hälsingland. Dock har detta önskemål kraftigt degraderats sedan jag insett hur fasansfullt ett bröllop kan vara. Ikväll jobbade jag på ett sådant som cateringpersonal och följande existerade:

• Bruden och brudgummen var lika gamla som mig.
• De kom dit i raggarbil.
• Första bilden jag får av dem är att de båda står med en cigg i mungipan medan deras föräldrar tänder på.
• Bruden var tatuerad. Ingen liten heller, utan denna panter täcker halva ryggen.
• Brudens mamma pratar OAVBRUTET under kvällen och lyckas få uppmärksamhet från paret hela tiden. Hon bär även orangea Crocs eller "foppatofflor".
• Det hålls tal precis när vi börjat servera mat. (!!!)
• Brudens fars nya fru hade en genomskinlig blå klänning med vita stringtrosor under. Ja tack, det räcker med information.
• Det kom en kille och frågade efter korv och makaroner när vi just serverat baconlindad fläskfilé med rödvinssky...
• Bröllopsvalsen dansades till Vikingarna.
• Brudens klänning gick sönder. Detta lagades med silvertejp.
• Till detta skulle en himla massa fåniga traditioner hållas och stämningen var allmänt stel och ouppfostrad.

Ja, vad ska jag säga? Det är tyvärr inte mitt typ-exempel på ett vackert bröllop men om det funkar för dem så. De var söta i alla fall. Och hon hade, även om det var lågskor, i alla fall vita skor till klänningen.