ettusentvåhundrafemtioen

Remidjen spelar på Barnens Scen, Folkets Park, Malmö imorgon kväll. Fyra klassiskt skolade musiker försöker sig på att spela folkmusik. Kommer att gå finfint!

Det är mycket häng, mycket snack och mycket verkstad just nu. Vi dricker öl (de flesta av oss i alla fall), spelar musik och är glada samtidigt. Hemma hos Petter så blev det både rotsakssoppa, tomatbrödet (igen!), kaffe, te och sockerkaka samtidigt som vi satte sju fruktansvärt bra låtar till imorgon. Pallar dock inte efter att jag lämnat igen cykeln, att gå från Rörsjö ensam till Fågelbacken där jag bor, så jag slaggar på Marcus soffa än en gång. Lätt värt. Pratar med flugan Lennart 2 och filosoferar om livet och döden och varför alla snygga grannar alltid ska vara så svåra att nå. Kontrabas från Södertälje, saxofon från Nacka, viola från Umeå och slagverk från Piteå. Det kan inte bli dåligt, än en gång. Vi spelar mina låtar, Mot Småland och Smilgropen och snacket går på skolan. Snart kommer en myspace och förhoppningsvis ska Chrille fota lite i utbyte mot en öl och kanske ett vitsord hos tjejen han är kär i. (Wooh...) Demo och turné och kreativiteten flödar. Synd bara att ingen av oss får csn för detta...

Angående någon jag nämnt tidigare så finns det inte mycket att säga. Förstår att du undrar men han var som alla andra och jag letar någon särskild så det tog stopp. Kanske lika bra. Förstår mig inte riktigt på personer som honom.


fast vänta nu...


(Låt mig nu säga att detta kan vara något jag inte riktigt kan stå för imorgon då det är mer blod i alkoholomloppet; ärligt talat så gör jag verkligen tvärt emot det jag skriver och vill känna. Det är verkligen tvådelat mellan hjärtat och hjärnan. (Fast det är nog inte dessa två det står emellan, snarare kroppen och förnuftet.) Jag vet att jag inte borde vara så här galen i honom, att jag inte borde försöka mer, att jag inte borde säga hej eller smsa eller ens ringa och säga "hur mår du?". Det vore så enkelt om jag hade lite bättre karaktär men jag är en nöjenas kvinna och han är ett nöje i sig. Och jakten, denna fantastiska jakt som får mig att ligga vaken om nätterna och vänta på blinkande mobiltelefoner och löften om "en annan gång" som om det faktiskt finns en sådan. Så klart det inte tagit stopp, det är bara inbillning att jag ska kunna låta bli en sån här förälskelse.

Han gör mig helt galen! Jag går igenom alla känsloregister och allting svämmar över som en bassäng fylld av en skolklass feta ungar som precis fått fri lek i en halvtimme. Jag försöker vara stark men tror du att det går speciellt bra? Nej. Eller stark och stark, jag försöker stänga av dessa känslor och intala mig själv att det inte är värt det. Hur svårt kan det vara liksom? Han är ett svin och han är sjukt otrevlig och han vill inte ses. Ändå kommer dessa små små stunder när allting stämmer och jag blir lätt som på moln. Det är något med hans blick som alltid lämnar mig stum. Denna tystnad, denna fantastiska tystnad som man saknar i en värld av brus och ljud och sinustoner och noter som ska spelas med ett visst värde, viss karaktär och viss tanke bakom.)

Konstpaus.

(Nu är Lennart 2 här igen. Vi som trodde han var död.)

Marcus har somnat. Jag sitter vid hans jättelika barbänk mitt i rummet och håller låda på bloggen. Typiskt men mitt internet fungerar inte som det ska hemma och medan jag (troligtvis förgäves) väntar på att Han ska komma till i alla fall samma byggnad så måste jag ju hålla mig vaken. Åbro Sigill kan bara ta mig så långt, sedan är det egen stimulatia som gäller, och i detta fall; att skriva på bloggen.