ettusentvåhundrafemtioen

Så har vi spelat årets sista julkonsert med skolan. Det kändes som en högmässa. Väntar på att någon ska minnas vem som arrat Silent Night dock, eftersom jag grät varje gång.

Tråkigt avslut på året.

jag gillade det!
http://sydsvenskan.se/malmo/article399129/Jordskalv-skakade-stora-delar-av-Skane.html

när man väl är hemma så finns det bara en sak att göra
krypa ned under täcket med stickning och teve
allt annat är uteslutet
jag är lamslagen av trötthet

Idag så vaknade jag av finväder utanför fönstret. Det var så klart att man kunde så molnen röra på sig på himlen ovanför. Jag bestämde mig då för att skippa seminariet och på så vis helt nonchalera alla anledningar till varför jag inte kunde ta mig till Bollnäs och återvändaren igår. Jag hoppas de i alla fall hade en trevlig kväll.

Nu ska jag faktiskt ta mig ut och springa för första gången sen jag kom till Malmö. Ska passa på att ta mig förbi Petter också på lite morgonstundsprat. Ikväll kommer Johan H hit och vi ska laga mat. Jag ska även tvätta. Kan behövas.

Känner ni inte att ju mer tid man tar för sig själv, desto mer uppstyrd blir man?

Ju mer jag umgås med dagmänniskor desto snällare blir jag. Ju mer jag umgås med nattmänniskor desto mer av en skitstövel blir jag. Så är det; konstaterandet.

Nattmänniskorna:
är de som jag tycker om att umgås med på kvällstid. Det är ytliga relationer som kretsar kring sociala spel och intagande av diverse rusdrycker. Med dessa måste jag ofta hävda mig och det är inte alltid ärlighet som sätts i främsta rummet. Allting blir till en tävling och man trampar varandra på tårna. Typiska kvällsmänniskor är såna "suparkompisar". Det blir konstigt om jag träffar någon som jag sorterat som en Nattmänniska på dagen. Man vet inte riktigt var man har varandra och plötsligt blir det skentrevligt.

Dagmänniskorna:
kan man ha med att göra på dagen. Det är rätt enkelt att lista ut. Dessa människor kan man göra vanliga saker med. En dagmänniska är någon man kan gå i parken med, gå och handla tillsammans med och andra saker. Jag har lättare för att vara mig själv med dessa personer. De är ofta inte lika "häftiga" och det är inte lika galna upptåg man hittar på, men å andra sidan så är de rätt vettiga och inte så där konstiga.

Jag behöver inte konstiga saker runt mig längre. Det börjar bli lite mycket nu. Jag känner att den senaste tidens stress tillsammans med en massa krav från omgivningen får mig att duka under om jag inte göra något drastiskt. Jag vill helst nog bara få tid att ta hand om mig själv och få lite ordning i kaoset.

Johnossi - Execution Song

Har verkligen inte haft tid att skriva om saker och ting i veckan. De få stunder jag haft ledigt så har jag bättrat på min magkatarr med en massa måsten.

I alla fall; vad har jag gjort i veckan?
Måndag kom jag direkt från Polenfärjan till skolan. Var där hela dagen och sen hem tidigt och bara somna direkt.
Tisdag hade jag lite problem med att få till övningstimmarna. Hade en bra instrumentlektion och sen direkt till orkestern. Johan K bjöd oss på orkesteröl hemma och vi pratade strunt och viktiga saker fram till småtimmarna. Nobeltorget och Johan H inbjöd till livsåskådning modell större.
Onsdag fick jag en trevlig grötfrukost och sen var det läge att börja planera festen ordentligt. Hade hela dagen minutiöst planerad och festen pågick till 03.00.
Torsdag var vi lediga men jag missade att jag hade lektioner ändå. Försov mig, missade ett rep och var allmänt trött.
Fredag försov jag mig igen. Jättejobbigt. Övade 4 timmar och var hos Josefine på inflyttningsfest. Babel och Jazzattacks, tyskarna från Lund och Johan N och David L förde helt galna diskussioner. David och jag käkade mango när vi kom hem. Bra med grannar.
Lördag blir en slapp dag. Jag och David L ska gå och handla nu.

Vi åkte som sagt till Polen med orkestern alldeles för tidigt i lördags. Jag skrev ett brev till mig själv på laptopen med instruktioner om vad som skulle packas eftersom jag själv var alldeles för trött på fredagskvällen för att idas ta itu med det. Brevet löd något likt detta:

"Kära Irina,
vid det här laget så undrar du nog fortfarande varför mobilalarmet ringt och väckt dig 06.00 på morgonen. Jo, om en timme så avgår färden med orkestern och kören mot Polen och det är bra om du är med i bussen då! Du ska träffa Siri och Fernando på stationen kvart i och därför ta 5an mot centralen vid 06.32. Du har alltså inte så mycket tid att få med dig följande:

• handduk
• konsertkläder
• pass
• pengar
• necessär och dylikt

Glöm nu inte violan. Du är bäst,
puss från Irina"

Jag tycker personligen att jag är bäst när jag för en inre dialog istället för en monolog. Det blir alltid lite roligare när man är fler.

Jag och Johan lovade i ett vagt ögonblick igår tydligen att det vankades pannkakor hos Jesper B imorse. Det var bara att släpa sig upp och dra sig bort mot Eriksrovägen, 100 m från mig. Borat, ordvitsar och matlag är vad som diskuterades till tonerna av Bachs juloratorium.

Gårdagen var ytterst fräck. Vi hamnade hos Greta efter konserten och där stannade vi till halv fem imorse. Thaimat, folkmusik och rumpfototävling. Calle var gullefull och Johan precis så där lagom.

Nu ska jag diska upp efter veckan som varit. Tror mina blommor blir lite gladare då.

"När du blir förälskad så är det ett system i hjärnan, det limbiska systemet, eller reptilhjärnan som den också kallas, som sätter igång. Det är ett belöningssystem som frigör substanser som till exempel kortisol och adrenalin som ger energi, och dopamin som ger lyckokänsla. Detta kan vi mäta. Det finns forskare som har gjort det och sedan visat att det som händer går att likna vid ett narkotikarus, säger Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi vid Göteborgs universitet.
Hjärnans produktion av signalsubstansen fenyletyalmin ökar också till nästan det dubbla. Ämnet liknar kemiskt amfetamin och verkar stimulerande på humöret."
Källa: Sydsvenskan.se

Vad fint att du bad om ursäkt men det är konstigt att den kommer nu, en månad efteråt.

Zbigniew Preisner och jag har en komplicerad relation. Framförallt nu när vi ska åka till Polen och spela hans requiem. Jag kan nämligen inte bestämma mig om han skriver bra eller dålig musik.

Jag har det helt klart begränsat av tid och pengar.

Om Siris liv var en film där hon hade huvudrollen så skulle jag banne mig ha en specifik roll: nämligen den som Väninnan.

 Ni vet precis vem jag menar. Hon som kommer indundrandes utan minsta tanke på att huvudpersonen hade något annat för sig, nej hon ska släppa allt på en gång för att ta hand om detta yrväder, för att bli omhändertagen; det är Väninnans enda krav i livet.

Hon kommer in med en skräll, ofta från sidan av scenen, eller som i Siris fall, genom ytterdörren. Väninnan har ofta haft en traumatisk väg in till platsen där scenen utspelar sig: ett kraftigt oväder har fått hennes mascara att rinna eller så kan hon ha mött någon på vägen som gjort henne upprörd. I alla fall så lägger sig Väninnan på soffan, slår uppgivet ut armarna och kräver sin rätt: jag vill ha vin! Då är det huvudpersonens uppgift att serva denna stackars frustrerade kvinna.

Vänninan ska ofta ha rött färgat hår och mycket mascara och vara väldigt karismatisk. Denna kvinna är väldigt  intresserad av konst och matlagning och bär ofta högklackat. Hon är även dålig på att ha konstruktiva och bra relationer till sina partners (ja, de är ofta flera) och beklagar sig gärna högt och ljudligt över hur hon bara träffar svin till karlar. Sen, att hon ändå fortsätter leta med ljus och lykta efter just precis den typen av man, det är ingenting hon reflekterar över. Hon gillar ju utmaningen.

Idag var jag ute hos husockupanterna på Kävlingevägen i Lund för att se hur de hade det. Vi lagade mat, pratade astrologi och myste framför elementen. Jag och en dreadlockig tonåring på besök från Åkersberga lagade veganlasagne och det här med att stå utanför samhället gav mig en kalldusch i min lilla bubbla till verklighet.

Det var länge sen jag kände mig så ensam som jag gör nu här i Malmö. Jag lät det gå så långt att jag ringde min mor för att försöka få lite perspektiv. Som alltid så är det svårt att kombinera släktskap och mentorskap och innan jag blev arg kände jag att det var dags att lägga på. Man ska inte begära för mycket jämt.

Varför har jag hamnat i en bekantskapskrets som består av par, par och par? Alla är sambos till höger och vänster. Själv tar det två timmar tills jag säger ett ord överhuvudtaget till någon på morgonen.

det kom ju en kväll efter två långa veckor när vi pratade till varandra 

Det var svårare än vanligt på orkestern idag. Det berodde troligtvis på många faktorer: jag hade inte ätit tillräckligt, det var många noter att spela för första gången, jag hade inte rört vid violan på hela dagen och vi var bara två stycken i stämman; men det som till största delen fångade min uppmärksamhet var det som hände utanför fönstret. På andra sidan vattnet, strax ovanför hustaket, tornade sig månen upp och den rörde sig med sån grace att jag inte kunde göra annat än betrakta den.

- Titta, sa jag till John och pekade ut över orkesterdiket och dirigenten. Titta på månen, John. Den är så stor och rör sig så fort, utbrast jag som ett litet barn.

Han skrattade och spelade sina legatostråk med sådan bravur. Hur kunde jag göra samma sak när detta sken fyllde hela min närvaro? Denna lustiga lilla halvplanet som så aktningsvärt följer oss jordbors minsta vink, när den vände sitt ansikte mot mig fanns ingenting annat. Jag satt som förstelnad och förlåt mig Johann Sebastian, men ditt oratorium fick komma i andra hand just då.

    Vi tog på oss våra jackor rätt snabbt, Siri och jag. Vi var inte de som stannade kvar till sist, vi är aldrig som dem. Vi är de som ställer in två, kanske tre, notställ i anordningen och sen packar ihop våra instrument och rör oss rätt ljudlöst ut ur lokalen. Jag tog henne under armen och kände mig väldigt fördelaktigt utvald för en gångs skull. Lite som man känner i lågstadiet när man får vara bästis med den populäraste tjejen i klassen. Jag ifrågasätter aldrig henne, det behövs inte, hon gör alltid precis så där som man blir glad. Det kom många ord ur mig, som alltid när det finns någon som lyssnar. Det tar aldrig slut. Jag vill bara prata och lyssna och höra vad hon säger. Lyssna på om hon tycker som jag, om vi är på samma våglängd. Under den grå vinterjackan så finns ett hjärta som slår så starkt för någon som tycker om mig. Någon som visar uppskattning och som kan ta allt jag bär med en lätt hand.

    På kvarterskrogen var det full rulle. Varje tisdag kommer de dit, konstnärerna. Det är studenter med den delade flaskan vin, operatenorerna med långt yvigt hår och ansikten som apostlarna i Nya Testamentet; det är akademikerna med framtidstro och musikerna med bakgrunder i fina titlar och bra mentorer. Det är högt i tak, spegelväggarna får lokalen att kännas mycket större och i baren lockar ölsorter med exotiska namn. Vi sågs, ett gäng studenter som behövt göra oss av med vardagspaniken, och tog för oss av allt det lockande flytande guldet. Dirigenten tog en portion köttgryta och vi skrattade gott åt allsköns konstiga floskler.

    Medan jag cyklade hem i det kalla Malmömörkret önskade jag så att jag inte glömt min telefon på skolan men nu var fallet så och därför så slapp han höra av mig. Därför slapp han min påstridiga existens som kärvar på och vägrar inse att det är för sent. Allt blev fel och han vände på klacken fast jag stod där i tårade kinder och trasiga klackar. I mitt sinne har jag svårt att se hur människor kan vara så känslokalla.

- Jag håller på att bli kär i dig, sa jag till honom i ett stackars dödsryck, ett försök att kanske rädda det som en gång var så bra. Jag håller på att bli kär i dig, och du får inte svara "du vet var jag står" än en gång till för det är fel svar att säga, sa jag och det var inte första gången jag hade den där klumpen i halsen.

Jag minns att jag satt på hans säng med benen under mig, hårt tryckta mot låren i ett slags försök att skydda det som var mitt eget en gång. Mina händer var lika hårt knutna som mina käkar var spända, allt för att inte gråta än en gång. Flera gånger tidigare hade han uttryckt sin avsky för kvinnor som gråter; att vi var svaga och det inte var speciellt attraktivt. Jag kände mig minst sagt förundrad över hans reaktion när jag tidigare den veckan brutit ihop ute den natten. När han tog in mig i sin famn och fick mascara på sin jacka, hur tänkte han då?

- Nu går vi hem, sa han och menade det. Det var sista gången.

Vågskvalpen, krabbklon som näst intill skrämde livet ur mig på bryggan i Ribersborg den där morgonen när han tyckte allt var för fint för att förstöra på övning; allt det som samlade ihop den stackars splittrade spegel till lillhjärta inuti mig och nästan projicerade en bild värd att titta på. Spelade det ingen roll? Gjorde det inget att jag ville lära känna honom, att jag ville låta honom bli en del av min framtid?

Vi har ett sånt kallat musikdramatiskt - eller MD - projekt som börjar nu i dagarna och håller på till på fredag. Ska bli riktigt roligt! (Frågan är om min entusiasm verkligen är så sund. Vi får se i slutet av veckan...)

Gamla ragg slutar prata med en, nya ragg kommer till. Hur ska detta sluta?

House börjar imorgon. Ska iofs dricka öl med tjejerna i klassen och ha orkester. Läge att prioritera?

Kan man äta kastanjer? 

När jag känner övningshetsen komma krypande är det skönt att veta att det finns en snel övningshest som kan komma med kaffe i pausen. Vem vill inte ha en Falabella?