femi-trams
Det är så mycket som är så tramsigt just nu.
Typ som att skolan slänger in ett förskoleprojekt mitt i allt så jag inte hinner med mina rutiner, trots att det är mycket viktigare att jag blir bra på altfiol än att jag lär mig sjunga för fyraåringar. Men visst. Gör så bara. Utan att förklara varför, eller hänvisa till någon kursplan. Jaha. Men en bra grupp har jag i alla fall.
Eller det här med internationella kvinnodagen. Den var i måndags och jag hade turen att inte närvara i dessa förpestade lokaler som MHM utgör. Jag har läst lite bloggar och debattinlägg samt övriga lösa kommentarer från randomkillesomärsurföratttjejernaskafåtamerplats. Frågan "varför ska ni ha en kvinnodag när det inte finns en mansdag" kommer fram rätt ofta. Några hävdar att vi faktiskt HAR en mansdag, 19 november. Jag luskade lite och såg att vi inte firade den. Jaha. Sverige alltså. Andra länder firar den. Inte vi. Världens mest jämnställda land.
Hur ska vi göra nu då? För det är ju inte kvinnor mot män som det handlar om. Det handlar om att en dag på året belysa en samhällsgrupp. Vi firar modern, fadern, barnen, kvinnan. Ska vi inte fira mannen i sig självt, och inte bara i relation till sin avkomma? Kan vi inte göra det, så att de sura gubbarna och grabbarna-som-missade-tåget-in-i-framtiden får upp ögonen för att det går att göra en skillnad? För feminismen har gjort skillnad. För 100 år sedan så hade kvinnorna inte rösträtt t ex. Jag vet att det är ett lökigt exempel, men vi måste studera historien för att se var vi är på väg. Det är som derivata: vi måste få fram formeln för att läsa ut var en enskild koordinat är på väg och var den har varit. Eller som med klang: att jobba med att få en enskild ton att ha ett mål, ett sammanhang.
Jag hävdar att det är fel att påstå att feminismen inte behövs, att den har spelat ut sin roll idag. Rent spontant så känner jag att det finns lite kvar att göra. Kanske vi skulle behöva inkludera grabbarna i detta också, eftersom det finns många som inte passar in i den stereotypa "mansrollen" och som inte direkt får några privilegier av det.
Jag och Jossan var och såg Farsan, en film om manlighet som var på sina ställen rätt rolig. Jag ger inte så mycket för själva skådespelandet, men problematiseringen av förväntningar på dagens män var rätt intressant. Det är inte alls så lätt att vara kille. Men måste vi ta upp det som en counter-attack varje gång vi pratar feminism? Det kanske inte är så lätt att vara någonting idag? Invandrare, flöjtist, städerska, kassörska/kassör (oj där skiljde det visst sig lite), konståkare, homosexuell, hårig, vänsterhänt, cyklist, vegetarian; det är inte så lätt att leva så länge som vi har ett så snävt ideal som vi i västvärlden faktiskt har. Vi borde jobba med varje liten grupp och dess rättfärdigande, så klart, men när det handlar om halva jordens befolkning som ser ner på den andra halvan så känner jag att det är lite kris.
Jag är fortfarande feminist.
Typ som att skolan slänger in ett förskoleprojekt mitt i allt så jag inte hinner med mina rutiner, trots att det är mycket viktigare att jag blir bra på altfiol än att jag lär mig sjunga för fyraåringar. Men visst. Gör så bara. Utan att förklara varför, eller hänvisa till någon kursplan. Jaha. Men en bra grupp har jag i alla fall.
Eller det här med internationella kvinnodagen. Den var i måndags och jag hade turen att inte närvara i dessa förpestade lokaler som MHM utgör. Jag har läst lite bloggar och debattinlägg samt övriga lösa kommentarer från randomkillesomärsurföratttjejernaskafåtamerplats. Frågan "varför ska ni ha en kvinnodag när det inte finns en mansdag" kommer fram rätt ofta. Några hävdar att vi faktiskt HAR en mansdag, 19 november. Jag luskade lite och såg att vi inte firade den. Jaha. Sverige alltså. Andra länder firar den. Inte vi. Världens mest jämnställda land.
Hur ska vi göra nu då? För det är ju inte kvinnor mot män som det handlar om. Det handlar om att en dag på året belysa en samhällsgrupp. Vi firar modern, fadern, barnen, kvinnan. Ska vi inte fira mannen i sig självt, och inte bara i relation till sin avkomma? Kan vi inte göra det, så att de sura gubbarna och grabbarna-som-missade-tåget-in-i-framtiden får upp ögonen för att det går att göra en skillnad? För feminismen har gjort skillnad. För 100 år sedan så hade kvinnorna inte rösträtt t ex. Jag vet att det är ett lökigt exempel, men vi måste studera historien för att se var vi är på väg. Det är som derivata: vi måste få fram formeln för att läsa ut var en enskild koordinat är på väg och var den har varit. Eller som med klang: att jobba med att få en enskild ton att ha ett mål, ett sammanhang.
Jag hävdar att det är fel att påstå att feminismen inte behövs, att den har spelat ut sin roll idag. Rent spontant så känner jag att det finns lite kvar att göra. Kanske vi skulle behöva inkludera grabbarna i detta också, eftersom det finns många som inte passar in i den stereotypa "mansrollen" och som inte direkt får några privilegier av det.
Jag och Jossan var och såg Farsan, en film om manlighet som var på sina ställen rätt rolig. Jag ger inte så mycket för själva skådespelandet, men problematiseringen av förväntningar på dagens män var rätt intressant. Det är inte alls så lätt att vara kille. Men måste vi ta upp det som en counter-attack varje gång vi pratar feminism? Det kanske inte är så lätt att vara någonting idag? Invandrare, flöjtist, städerska, kassörska/kassör (oj där skiljde det visst sig lite), konståkare, homosexuell, hårig, vänsterhänt, cyklist, vegetarian; det är inte så lätt att leva så länge som vi har ett så snävt ideal som vi i västvärlden faktiskt har. Vi borde jobba med varje liten grupp och dess rättfärdigande, så klart, men när det handlar om halva jordens befolkning som ser ner på den andra halvan så känner jag att det är lite kris.
Jag är fortfarande feminist.
