ettusentvåhundrafemtioen

På hösten vill jag allt som oftast bara vara i Norrland, helst i Hälsingland. Där vill jag sitta i ett gammalt hus där det drar om tårna, med en kopp kaffe och stickade tröjor, någon fiol i bakgrunden, de lär ut nya stämmor, löven faller och

Det blev en fin födelsedag måste jag säga. Första gången jag vaknat själv på min födelsedag, men det var "helt ok" med tanke på att jag både fick äta chokladpralinerna jag fick av Erik till frukost, duscha svinlänge och lyssna på Phoenix nya skiva "Wolfgang Amadeus Phoenix" som ingen annan i hela världen vill lyssna på än jag. Sen kan man öppna ett fönster, dra på sig fina kläder och dansa in våren. Det gjorde jag.

Tiburtiusdagen är ju dagen då man vet hur sommaren blir och i år blir den bra.

Idag har jag föreläsning 13-15 om grupppsykologi och -dynamik. Det är en av mina favoritkurser tillsammans med Utveckling och lärande. Känns skönt att få ha ett forum för alla pedagogiska frågeställningar som poppar upp i mitt huvud jämt.

Ikväll ska vi spela brännboll i tallriken. Det verkar segt med uppslutningen men jag håller huvudet högt. De som kommer gör mig extra glad. :) Sen ska vi dricka öl hela natten på min terass när solen gått ned.

Det går bra med min klarinett förresten. Nu kan jag spela F-dur 3 oktaver och Bb två oktaver! Jag har också börjat spela lite låtar. G är jag också rätt bra på. Och g-moll. Min favorittonart. Den gröna.

Jag har fortfarande svårt att förstå situationen jag hamnat i. Jag var ledsen, sen blev jag så himla glad och krossade vinglas i trappor och så lyste solen och gräset var obeskrivligt och allting hade som någon slags energi och så var jag inte ensam för jag var en del i världen som är runt mig

... och sen bara poff.

Nu är jag tillbaka där jag var innan, som om jag stoppat huvudet i en balja med lyckovatten och sen dragit upp huvudet igen. Nu är jag med huvudet ovanför vattenytan med det här vattnet som strilar ned över mitt ansikte och jag känner smaken men kan inte gå tillbaka. Här ovanför vill jag inte vara men jag har inget val.

Känslan påminner mig om hur det kändes att komma tillbaka från tågluffen. Här nedan är en bild jag tog på mina tre vänner i Port-Louis, Bretagne. Det var en annan värld.

Jag skriver ingenting här längre

1. Hur många resväskor äger du?
En stor som rymmer tillräckligt för både mig och A.

2. Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?
Det känns som att jag har tagit så många bilder att det vore kul att vara med själv för en gångs skull också

3. Har någon någonsin kallat dig lat?
Ja, om. Jag har ju bott hemma. :)

4. När var senast någon stötte på dig?
A fliker ju in med kaxiga kommentarer ibland, men på skolan förra veckan var det faktiskt en positiv överraskning.

5. Vad åt du till middag senast?
En spenat-paj med bacon.

6. Använder du huvtröjor?
Ytterst sällan. När jag tränar är de bra, men jag äger faktiskt ingen egen.

7. Vem var den senaste som ringde dig?
A som ville komma in. Innan dess hade jag hoppats på anställningsintervjukillen som lovade ringa igår men aldrig hörde av sig.

8.Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält?
Virvelvinden (fast inte fler gånger än en) och berg-och-dal-banan om den inte är för extrem.

9. Hur stort är ditt närmaste köpcentrum?
Kronprinsen har en hemköpbutik och ett systembolag och mig kvittar det andra men det finns lite lönniga affärer där.

10. Hur många syskon har du?
En syster och en bror. Båda yngre. Och snyggare.

11. Hur många stolar står kring ditt köksbord?
Två, varav en flitigt vänds mot skrivbordet i rummet. I korridorens gemensamma kök står det fyra.

12. Har du en stationär dator eller en laptop?
En liten gammal laptop.

13. Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar?
Nej. Jag har funderat på f-hål på ryggen som tavlan men det kan bli corny. Har en piercing så det får räcka för nu.

14. Vad har du med dig in på bion?
En mellan popcorn, cola och Milk Duds. Vad vore jag utan dessa?

15. Gillar du att flyga?
Ja, absolut men jag vill helst flyga själv och då mindre UL-plan.

16. Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper?
Näe. Men om det är mjölk eller andra mejeriprodukter så funderar jag en extra gång.

17. Hur gammal blir du nästa födelsedag?
23 år.

18. Tycker du om att krama folk?
Det varierar STARKT.

19. Vad är du allergisk mot?
mjölkprodukter, Mozart och rspektlöshet.

20. Gillar du din boendesituation?
Korridor är inte helt ultimat men jag har ingen brådska att hitta nytt. Fast jag spanar ;)

människan är så hemlig
man borde säga precis allt man tänker lite oftare
jag gjorde det idag

Det är fågelljud i luften. Mina skor var vita en gång när jag köpte dem, på nedsatt pris, men nu har de både grå, gröna, bruna och blå fläckar
så
låt mig promenera mera.

Tog en tur hem som inte var den vanligaste. Gick av redan på möllevångsgatan och gick förbi konsthallen och st Andreas kyrka. Sen gick jag förbi den där fotbollsplanen som man aldrig ser in på, jag blir nyfiken.

jag går och går och passerar övergångsställen
som på räls

Sen kommer jag till mina kvarter. Där upptäcker jag att det händer konstiga och oväntade saker runt en hela tiden (om man tittar uppmärksamt). En man passerade och talade på ett främmande språk men han blev tyst när han såg att jag lyssnade. Jag trodde först han var från landet down under men så var han nog österrikare ändå för det lät som ett österrikiskt språk som han talade.

En kvinna cyklar om mig och säger idiot. Tror inte hon menade mig, jag hade ju inte gjort henne något. En annan kvinna hostar så hon nästan kräks och en tredje cyklar mötandes mig. Hon var gammal och hade dreadlocks och jag hann precis tänka "vad är det i hennes liv som gör att hon måste ha dreads" innan jag ser att hon var en ung solbränd rökare.

Människor
Rökare = socialgrupp 3
Snusare = socialgrupp 2
Kokainister = socialgrupp 1
Heroinister = socialgrupp 3

(att läsas med en eftertänksam, finsk röst

...ungefär som ett mumintroll)


Kära dagboken,
idag snöar det i Malmö.

Det gjorde det int imorse när jag gick till skolan. Då sken solen. Men det kom lit snö på vägen och jag mötte tre barn. De kom från ett annat land. De var ungefär sju år gamla och den ena sa "jag hatar Sverige, jävla snö". Det tyckte jag var lit roligt.

I skolan träffade jag Rickard och Edvard. Vi fikade lit och pratade om en konsert vi varit på, alla tre. Edvard hade rakat av sig allt hår i ansiktet. Jag kände först int igen han. Han sa att han kom från Bosnien. Det hade jag ingen aning om.

Jag spelade lite fiol. Mest på mina gamla låtar från folkhögskolan. En svår. Den gillar jag. Från Hälsingland.

Sen hade vi kör och jag, som var så snorig, var ensam i min stämma. Nu är jag hesare. Jag och Johan från Remidjen spelade lit efteråt. Ungefär två timmar. Det var kul med fiol. Vi spelade en låt från Ronja. Den är så fin. Det var ett barn i Svalöv som ville sjunga den. Jag hade int hört den förut men jag gillade den då och jag gillar den än mer nu.

Klockan blev så mycket så jag fick springa i slasket till bussen. Mina skor blev blöta och jag frös lit. Men jag hann till konserten och den var fin. Det var jazz + orgel i en kyrka.

När jag kom hem var det kallt i min lägenhet. Varför är det så kallt? Jag gillar int det. Men min dator gör det, den går så snabbt så snabbt när den är kylig. Som jag på promenad ungefär. SOm tur var, hittade jag lite godis i en skål hemma så nu blev jag också lite glad.

Jag måst ladda min telefon och ringa han den där killen. Jag måst göra lite skolarbete på hans dator. Den litar jag mer på. Plus att han har Sibelius. Och att det är varmare där. Och jag får en god frukost. Plus att jag är kär i han.

Hej för alla.

jag ligger i morgonrock och kollar på slalom. rostat bröd och hemgjord varm choklad och lite ynklig känner jag ju mig när han gått.

en snäll en kille, det var länge sen.

Usch. Hela kroppen skakar näst intill okontrollerat. Det kom ett missat samtal från ett nummer jag inte sett på länge. Jag hade så klart inte lagt in det i mobilen så jag googlade det. En välbekant rysning svepte över mig och försatte mitt hjärta i viloläge när jag såg namnet på skärmen.

Det var Han. Två av mina värsta år involverade denna man, gymnasiet och en jävulsk tid efter. Näst senaste gången jag träffade honom var i somras. Då grät jag efter fem minuter och han bara tittade på mig och sade "jag hatar dig". Senaste gången var på festen hos Aron. Då ville han hälla en öl över mig och jag flydde fältet halv elva. Nu ringer alltså Han. Inte bara en gång, inte två - utan åtta gånger ringer han. Till slut svarar jag.

Då ber han om ursäkt.

- Jag vet inte, det är okej, svarar jag. Personligen tycker jag inte att vi ska höra av varandra förrän om kanske 30 år när vi blivit gamla och inte orkar kasta okvädesord efter varandra men det säger jag inte. Hur kan jag känna så efter snart 3 år ifrån varandra? Jag mådde illa, kunde knappt säga ett ord men det jag sa lät sansat och jag tror han köpte det. Gråten i halsen och nu när vi lagt på så vet jag inte var jag ska ta vägen. Hoppas jag aldrig mer behöver veta av honom.

Det blev advent och då var det pepparkakor och glögg och just det här året lite speciellt. Tre söndagar av vila, väntan och något som jag trodde var en tanke om framtiden. Jag har väntat på Honom i tre veckor nu, och på honom desto längre och det har successivt gått sämre och sämre. Jag har en adventssöndag kvar innan jag lämnar Malmö och det börjar kännas som att ett läge att ändra saker och ting gärna får komma nu. Det går inte att hålla på som jag gör, tro att jag är värd att lägga ned mer tid på än detta. Och du som sa att jag gjort allt rätt, vad var det som gjorde alla fel då?

Detta är ingen film. Jag har tanken planerad kring hur det ska gå vidare, om det nu var jag som regisserade. Två olika slut och båda är lika dramaturgiskt korrekta. Synd bara att det inte blir något av dem. Den här helgen bjöd istället på ont i ögonen, kärlekssorg än en gång och alldeles för mycket tystnad. Vilket aniklimax. Men ljusen lyser i stugorna för det enda de behöver är syre. De klarar sig utan bekräftelse, de klarar sig utan beröring, de klarar sig utan att känna sig värdefulla. Vi har möjligheten att låta bli att tänka på det som var och blicka framåt, lite det som är tanken med advent, är det inte? Eller?

Jag måste verkligen vara jättedålig.

Fröken vill inte att man använder "Varför" eftersom det sätter den tillfrågade automatiskt i en försvarsställning.

Jag vet mycket mindre än jag tror. Ofta tror jag att det jag känner är det jag vet. Det innebär en kaotisk förflyttning av perspektivet för att sedan anamma dessa "absoluta sanningar", något utav det värsta - och bästa - jag vet.

Det kommer ofta perioder då Sartres idéer väger för tungt för ett förtorkat sinne som mitt. Jag är väl medveten om att alla beslut jag tar är mina egna, varför tar jag då dåliga beslut? Varför kan jag inte förmå mig att behandla mitt eget sinne med värdighet? Nu har det varit två kvällar i rad där jag satt mig själv på den känslomässiga pottan med karlssons klister omsorgsfullt smetat längs porslinsbyttans guldkant. Hur mycket jag än reser på mig så sitter den där, noggrant fastlimmat på baken.

..eller?

Var det jag som tänkte fel nu igen? Var det jag som tänkte fler tankar än essensiellt, nödvändigt om så vill? Varför då, i så fall?

Finns det något vi måste prata om? Det var aldrig min tanke att prata. Det man inte pratar om, det finns inte. Men nu finns det men det gör ändå inte det och jag stör mig järnet på det men jag har inget att säga eftersom jag vet att "jag bara berättar tråkiga saker".

I den närheten tar jag åt mig tre gånger mer än tidigare. Jag vill vara bra men det är svårt med en ung kropp och ett dåligt ölsinne. Dessutom är jag rätt tacksam att driva med. Violast och allt.

Varför vill jag diska? Det finns ingen rimlig anledning annat än att det är ett ytterst dåligt svepskäl för att ...vara nära. Varför vill jag det? Kan inte komma på orsaken till att jag vill vara nära honom. Det är det där andra igen än en gång; en konstig kraft som jag inte rår på, som får mig att göra dumma saker, inte på grund av förälskelse, utan bekräftelse.

Min kropp och min själ är så långt ifrån varandra fortfarande. Jag verkar tänka att ju mer jag ger av mitt yttre, ju mer kan jag spara av det som faktiskt betyder något; det som fortfarande är mig och det som fortfarande är något att vara stolt över. Det dröjer fantastiskt lång tid innan det kommer någon som faktiskt vill - och kommer att få - ha tillgång till det, mer än som betraktare. Hur ska jag kunna sätta min tillit till någon som jagat mig för min kropp? Det kommer med ett skönt paket på posten, det som jag har i kappsäcken min nu.

Lycka till säger jag.

Ja, jag HAR fått CSN och jag har lärt mig ta hand om mina pengar. Jag kände dock för hämtpizza för första gången på terminen så det blev det. Har du problem med det?! Näe, inte jag heller.

Den här veckan (och likväl förra) har varit helt sjukt stressig för min del. Det går bara utför med min ordning hemma och så fort det kommer något/någon som tar lite extra mycket uppmärksamhet så släpper jag allt. I vanliga fall alltså. Men nu har jag börjat se en förändring, en mognad, i mitt  beteende. T ex så skippade jag Also sprach Zarathustra med MSO i förmån för en slapp hemmakväll med mig själv (och den där pizzan..). Jag har dessutom övat, sagt NEJ en massa gånger idag och gjort en massa läxa. Jag är så sjukt stolt över mig själv och att jag håller en sund nivå till saker som frestar just nu. Därför förtjänar jag att få äta pizza.

Bankrån i Lund, ambulanskrock i Malmö och jag bara gömmer mig i min lägenhet. Ska försöka ta det lugnt och andas ikväll inför morgondagen.

Man skiljer sig mest i Malmö av alla orter i Skåne. Frågan är vad som gör det. Frågan är om man vill stanna kvar i Malmö.

..och så var jag så fruktansvärt förvirrad igen. Jag börjar tro att det där genialiska som jag hänvisar till hela tiden beträffande andra i slutändan bäst appliceras på mig själv. Jag lyckades ta mig hela vägen till Gulan tidigare ikväll för att ha lektion, stå utanför och vänta, till slut bli insläppt och småprata lite med min lärare innan jag inser (medan jag packar upp) att jag inte har med mig instrumentet. Violan ligger istället tryggt hemma på sängen eftersom jag övade innan. Jag får faktiskt vackert ta på mig dunjackan igen och slänga mig på cykeln för att snabba mig tillbaka och hämta altfiolen. Det är inte bra gjort.

Idag har det snöat här i Skåne. Det känns som hemma men ändå inte. Sakta går det upp för mig att den här kylan som alla pratat om, faktiskt är så annorlunda som det sägs.Stod inne hos min sånglärare och inspirerades av de frostiga grenarna på träden utanför och en kort sekund så var jag faktiskt övertygad om att detta är vad jag ska hålla på med för resten av livet. En kort sekund som sagt, innan man kastades tillbaka i verkligheten och det faktum att jag känner mig som den största nybörjaren i vår tid.

Avståndet mellan där jag är och där jag vill vara känns ofantligt långt och när allt sliter och drar och alla vill ha mig på vissa platser hela tiden så känns det så motigt. När man väl får en stackars ynka stund i övningsrummet så blir det så krystat eftersom det i princip bara då som jag kan "utvecklas". Det slutar med att man lamslaget sitter vid pianot och klinkar på nån visa eftersom högen med måsten, övningar, etyder, dubbelgrepp, stycken, kvintgrepp, terser-sexter, oktavhopp, stråkvändningar - och att vara avslappnad samtidigt bara växer. Snacka om David mot Goliat. Detta kommer nog aldrig gå. Vad ska jag göra? Var ska jag börja? Vem ska coacha mig?

Nu tror jag att jag ska ta mig till Hemköp och faktiskt (trots min goda yoghurt) gräva ned mig i choklad för det blir man lite gladare av.

1. Prova att hålla på med någonting som du inte vet något om. Försök inte vara ödmjuk utan bete dig som om du kan allt om det. Ställ höga krav på dig själv och på alla runt dig samt var väldigt ärlig i din kritik - framförallt den konstruktiva.

2. Ta på dig väldigt mycket redan från början. Att bara gå en kombinerad utbildning i sig är inte nog, bli även ordförande i en kommitté så du får extrajobb. Bra är även om du börjar i fyra orkestrar samtidigt som du spelar i ett korpenlag och försöker engagera dig i andra socialt givande (läs: ideella) aktiviteter.

3. Lägg inte ned så mycket tid på att hitta dig själv. Lägg hellre tiden på att hitta alla andra, vilka de är och hur du kan dra nytta av att känna dem. Det är även bra om du blir förälskad väldigt fort och väldigt intensivt väldigt ofta i väldigt många så du absolut inte kan lägga tid på saker som du behöver.

4. Det finns ingenting som heter prioritering. Allt går att göra samtidigt med samma perfekta resultat, annars är du DÅLIG.

Som alltid läste han mig som en öppen bok. Vi hade ändå varit tillsammans under två år. Men det var för länge sen, tänkte jag. Två år sen de där två åren var och jag har vuxit.

Där stod jag i hans kök på eget initiativ. Jag hade länge försökt ( - och nästan lyckats) intala mig att efter två år så är man en annan person. "Jag har mognat" tyckte jag bestämt och hörde redan när orden lämnat munnen hur omoget det lät. Jag predikade om hur att resa och flytta ger en nya livsperspektiv och att jag hade en psykisk kurva som var slät som den mjukaste babyrumpa. Så klart med armarna i kors, liksom för att visa att här tas minsann inte in några onödiga upplevelser.

Frågorna var många; som hur min familj mådde och jag svarade att jag inte visste, försökte att inte känna efter och ge efter för dåliga minnen. Sen kom vi till mig och jag lovar, han skulle inte få komma in. Jag hade lämnat det där bakom mig,. Jag hade hittat nytt. Men så var det det där med att ha ett ex vars mamma är kurator. Han såg in rätt bakom och sa precis orden han visste jag skulle snubbla på.

Där kom tårarna.

Han tänkte inte vara min vän. Han var rädd för mig, såg att jag var exakt likadan som då eftersom jag inte bearbetat det. Genom små, enkla medel hittade han in till den där tjejen som flyttade från Umeå för två år sen. Det utlöstes allt av historien om Oslo-incidenten. Han frågade hur den gick till och jag förklarade den historien som ger mig minst dåligt samvete. Tyvärr är den inte den sanna och det visste han. Så där stod jag, hade ljugit honom rätt upp i ansiktet och blivit påkommen. Inte speciellt bra om man vill få cred som en ny person. Så såg jag den där blicken som jagat mig, den besvikelsen över att jag inte alls gjort något åt problemet utan bara skyfflat det åt sidan. Han kommer aldrig känna sympati för mig, för den förtjänar jag inte förrän jag gjort något åt problemet och inte bara sett mig som ett offer.

Det var som en film hela tiden, och i trapphuset på väg bort såg jag exakt som det var för första gången på länge. Jag har bara rymt bort från det förflutna och intalat mig att det inte finns. Att det aldrig var på riktigt, att det var ett resultat av en konstig barndom och en galen tonårsperiod. Fram för allt så har jag skyllt allting på min mor. Det är hon som är galen, inte jag men han säger det och då ser jag det; jag gör exakt samma fel som hon gör och jag gör ingenting åt det.

Men ändå faller jag igenom hålen på nätet som jag förtvivlat försökt stutsa runt på, dodgar för livet till det syns ett ljus i tunneln. Det vore lättare om man hade något att skylla på, men när man får alla förutsättningar och misslyckas ändå så ligger det ändå i slutändan bara i sig själv. Fan vad jag hatar att sakna bortförklaringar.

---

Så.
Nu.
Låt mig brinna av en stund:

"Vi pratade kläder, det gör vi alltid (för några veckor sen fick jag bestämma hans vårgarderob, vad gör Irina liksom?!)"

han ringde och så somnade jag aldrig om igen. hamnade av en slump på hennes hemsidor. var måste en del vara så offentliga med det privata? en våldsam känsla av att inte räcka till infann sig. jag är bättre än så. jag är bättre än så och jag känner mig skymfad.

kommer aldrig gå tillbaka till hur jag såg mig själv
på det sättet,

även om det kanske är attraktivt från herrarna att vara svag och skör (och fåfäng). eller, det är klart jag vill, men jag vet också att det verkligen inte är värt mödan.

hur svårt ska det vara att känna sig vacker? och varför blir jag så ledsen när jag läser så gamla grejer som jag inte ens varit med om? måste jag orka med det här? vore det inte lättare om jag bara tog mitt pick och pack och drog och var fantastisk någon annanstans?

för det är det jag är,
fantastisk. jag kanske inte är smalast och det beror på att jag verkligen inte har någon ambition till att vara smalast,
men jag känner mig kanske inte optimal. och när jag läser vissa saker så bara brinner det i magen. vem tar sig rätten? väx upp! kan du inte bara...?

det känns så skönt att kunna bli arg på en utomstående som inte ens känner mig. det släpper lite i maggropen då.

varför kan vissa komma undan med att vara ambitiösa med sitt utseende, men inte jag?
varför känns det inte som att jag är äkta? allt blir ett utrop och jag står i mitten av åskvädret och försöker styra upp mitt liv. inte sant? jag är 30 nu, i själ och tanke. något försöker motivera en rädsla för att vara ung.

kanske

Egentligen är det här ingenting som ska publiceras på en blogg men eftersom jag packade ned min dagbok och gömde i ett förråd i B-town över sommaren så har jag inte egentligen någonstans riktigt att skriva vad jag tänker - förutom här. Ni får väl antingen sluta läsa här eller ta allt med en nypa salt. Jag är ung och som yngling är scenen mycket större än för de gamla och visa.

Jag är alltså i Umeå, 700 km mer norr än jag trodde jag skulle vara vid den här tiden förra veckan. Väl installerad i vadsom förut var kontoret, ligger mina kläder fortfarande kvar i resväskan. Den är förvisso öppen men remmarna är fortfarande spända och allt ligger fortfarande vikt. Jag tror på ett konstigt och kanske naivt sätt att jag inte ska vara här så länge, att jag ändå kanske åker tillbaka; att jag jobbar på cateringen och på båtarna; att jag träffar Jon och Hanna så ofta som jag vill och att jag efter en lång dag vilar trött bredvid han som jag är kär i.

Varje morgon tror jag mig höra dagisbarnen skratta utanför mitt fönster men jag inser rätt snabbt att det bara är den där konstiga grannen som klipper gräset. Jag tror att det ska finnas skivade tomater på frukostbordet men jag möts av skinka, skinka, skinka och svettig ost. Här spelas ingen musik i bakgrunden och ingen säger "men det där gör jag". Även om jag städar blir det inte finare och jag finner ingen lust till att möblera om eftersom jag inte bor här. Jag bor ju med honom. Jag bor ju i våran lägenhet. Jag bor inte i mina föräldrars äckliga hus. Det bor bara dammråttor och onda leder och hemska minnen här.

Så jag trilskas, ringer och säger "jag vill åka tillbaka", men en röst jag aldrig trodde jag skulle höra säger "jag trivs bra så här" och hjärtat går i tusen bitar. Det må vara solsken men du kommer med minusgrader till mitt inre. Jag lägger på och säger med gråten i halsen att nu köper vi glass, lillasyster, för det är sommar och varmt. Tårkanaler som från Venedig spelar en uppgiven elegi, det kommer inget svar på mina sms och allt min mamma lärt mig om separationsångest använder jag till fullo.

Handlar allt om Malmö? Han har ju inte ens en plan! Han har en lägenhet utanför stan, ett snabbmatsjobb som vilket annat och kompisar som inte hjälper honom när han blir för full, som inte säger "du borde inte gå hem med henne" när han gör fel på krogen men som är så viktiga att det håller fast honom, han som släpper mig. Han säger "det kommer aldrig funka" två veckor efter "jag älskar dig och vill vara med dig för alltid".

Jag står handfallen och inser att jag inte hade ensamrätt på den där axeln att sova mot. Huvudet i händerna. Inget jobb idag = vandra frånvarande och planlöst runt i lägenheten. Dunka skallen i verkligheten. Fundera "vem var hon?", "vad gjorde hon som var så speciellt?" och "varför inte mig?".

Ofta. Jämt. Ibland. Sällan. Om det ändå kunde vara ärligt. Om det kunde vara "vi ses, vi två, ikväll" istället för "jag kommer hem halv fem". Jag är beredd att försöka om du bara kunde säga "kom hem". För här kan jag inte vara. Det är hemskt här. Det är ensamt, och alla tror de känner igen mig på stan men det gör de inte. De tror att de gör det, men jag är en annan. Jag är inte Irina som kom hem igen, inte heller Irina som åkte för två år sen. Jag hör hemma någon annanstans men Björkarnas stad har spelat ut sin roll.