ettusentvåhundrafemtioen

han ringde och så somnade jag aldrig om igen. hamnade av en slump på hennes hemsidor. var måste en del vara så offentliga med det privata? en våldsam känsla av att inte räcka till infann sig. jag är bättre än så. jag är bättre än så och jag känner mig skymfad.

kommer aldrig gå tillbaka till hur jag såg mig själv
på det sättet,

även om det kanske är attraktivt från herrarna att vara svag och skör (och fåfäng). eller, det är klart jag vill, men jag vet också att det verkligen inte är värt mödan.

hur svårt ska det vara att känna sig vacker? och varför blir jag så ledsen när jag läser så gamla grejer som jag inte ens varit med om? måste jag orka med det här? vore det inte lättare om jag bara tog mitt pick och pack och drog och var fantastisk någon annanstans?

för det är det jag är,
fantastisk. jag kanske inte är smalast och det beror på att jag verkligen inte har någon ambition till att vara smalast,
men jag känner mig kanske inte optimal. och när jag läser vissa saker så bara brinner det i magen. vem tar sig rätten? väx upp! kan du inte bara...?

det känns så skönt att kunna bli arg på en utomstående som inte ens känner mig. det släpper lite i maggropen då.

varför kan vissa komma undan med att vara ambitiösa med sitt utseende, men inte jag?
varför känns det inte som att jag är äkta? allt blir ett utrop och jag står i mitten av åskvädret och försöker styra upp mitt liv. inte sant? jag är 30 nu, i själ och tanke. något försöker motivera en rädsla för att vara ung.

kanske