I köket på hemvägen
Som alltid läste han mig som en öppen bok. Vi hade ändå varit tillsammans under två år. Men det var för länge sen, tänkte jag. Två år sen de där två åren var och jag har vuxit.
Där stod jag i hans kök på eget initiativ. Jag hade länge försökt ( - och nästan lyckats) intala mig att efter två år så är man en annan person. "Jag har mognat" tyckte jag bestämt och hörde redan när orden lämnat munnen hur omoget det lät. Jag predikade om hur att resa och flytta ger en nya livsperspektiv och att jag hade en psykisk kurva som var slät som den mjukaste babyrumpa. Så klart med armarna i kors, liksom för att visa att här tas minsann inte in några onödiga upplevelser.
Frågorna var många; som hur min familj mådde och jag svarade att jag inte visste, försökte att inte känna efter och ge efter för dåliga minnen. Sen kom vi till mig och jag lovar, han skulle inte få komma in. Jag hade lämnat det där bakom mig,. Jag hade hittat nytt. Men så var det det där med att ha ett ex vars mamma är kurator. Han såg in rätt bakom och sa precis orden han visste jag skulle snubbla på.
Där kom tårarna.
Han tänkte inte vara min vän. Han var rädd för mig, såg att jag var exakt likadan som då eftersom jag inte bearbetat det. Genom små, enkla medel hittade han in till den där tjejen som flyttade från Umeå för två år sen. Det utlöstes allt av historien om Oslo-incidenten. Han frågade hur den gick till och jag förklarade den historien som ger mig minst dåligt samvete. Tyvärr är den inte den sanna och det visste han. Så där stod jag, hade ljugit honom rätt upp i ansiktet och blivit påkommen. Inte speciellt bra om man vill få cred som en ny person. Så såg jag den där blicken som jagat mig, den besvikelsen över att jag inte alls gjort något åt problemet utan bara skyfflat det åt sidan. Han kommer aldrig känna sympati för mig, för den förtjänar jag inte förrän jag gjort något åt problemet och inte bara sett mig som ett offer.
Det var som en film hela tiden, och i trapphuset på väg bort såg jag exakt som det var för första gången på länge. Jag har bara rymt bort från det förflutna och intalat mig att det inte finns. Att det aldrig var på riktigt, att det var ett resultat av en konstig barndom och en galen tonårsperiod. Fram för allt så har jag skyllt allting på min mor. Det är hon som är galen, inte jag men han säger det och då ser jag det; jag gör exakt samma fel som hon gör och jag gör ingenting åt det.
Där stod jag i hans kök på eget initiativ. Jag hade länge försökt ( - och nästan lyckats) intala mig att efter två år så är man en annan person. "Jag har mognat" tyckte jag bestämt och hörde redan när orden lämnat munnen hur omoget det lät. Jag predikade om hur att resa och flytta ger en nya livsperspektiv och att jag hade en psykisk kurva som var slät som den mjukaste babyrumpa. Så klart med armarna i kors, liksom för att visa att här tas minsann inte in några onödiga upplevelser.
Frågorna var många; som hur min familj mådde och jag svarade att jag inte visste, försökte att inte känna efter och ge efter för dåliga minnen. Sen kom vi till mig och jag lovar, han skulle inte få komma in. Jag hade lämnat det där bakom mig,. Jag hade hittat nytt. Men så var det det där med att ha ett ex vars mamma är kurator. Han såg in rätt bakom och sa precis orden han visste jag skulle snubbla på.
Där kom tårarna.
Han tänkte inte vara min vän. Han var rädd för mig, såg att jag var exakt likadan som då eftersom jag inte bearbetat det. Genom små, enkla medel hittade han in till den där tjejen som flyttade från Umeå för två år sen. Det utlöstes allt av historien om Oslo-incidenten. Han frågade hur den gick till och jag förklarade den historien som ger mig minst dåligt samvete. Tyvärr är den inte den sanna och det visste han. Så där stod jag, hade ljugit honom rätt upp i ansiktet och blivit påkommen. Inte speciellt bra om man vill få cred som en ny person. Så såg jag den där blicken som jagat mig, den besvikelsen över att jag inte alls gjort något åt problemet utan bara skyfflat det åt sidan. Han kommer aldrig känna sympati för mig, för den förtjänar jag inte förrän jag gjort något åt problemet och inte bara sett mig som ett offer.
Det var som en film hela tiden, och i trapphuset på väg bort såg jag exakt som det var för första gången på länge. Jag har bara rymt bort från det förflutna och intalat mig att det inte finns. Att det aldrig var på riktigt, att det var ett resultat av en konstig barndom och en galen tonårsperiod. Fram för allt så har jag skyllt allting på min mor. Det är hon som är galen, inte jag men han säger det och då ser jag det; jag gör exakt samma fel som hon gör och jag gör ingenting åt det.
Kommentarer
Trackback
