ettusentvåhundrafemtioen

Det blev advent och då var det pepparkakor och glögg och just det här året lite speciellt. Tre söndagar av vila, väntan och något som jag trodde var en tanke om framtiden. Jag har väntat på Honom i tre veckor nu, och på honom desto längre och det har successivt gått sämre och sämre. Jag har en adventssöndag kvar innan jag lämnar Malmö och det börjar kännas som att ett läge att ändra saker och ting gärna får komma nu. Det går inte att hålla på som jag gör, tro att jag är värd att lägga ned mer tid på än detta. Och du som sa att jag gjort allt rätt, vad var det som gjorde alla fel då?

Detta är ingen film. Jag har tanken planerad kring hur det ska gå vidare, om det nu var jag som regisserade. Två olika slut och båda är lika dramaturgiskt korrekta. Synd bara att det inte blir något av dem. Den här helgen bjöd istället på ont i ögonen, kärlekssorg än en gång och alldeles för mycket tystnad. Vilket aniklimax. Men ljusen lyser i stugorna för det enda de behöver är syre. De klarar sig utan bekräftelse, de klarar sig utan beröring, de klarar sig utan att känna sig värdefulla. Vi har möjligheten att låta bli att tänka på det som var och blicka framåt, lite det som är tanken med advent, är det inte? Eller?

Jag måste verkligen vara jättedålig.