ettusentvåhundrafemtioen

Fröken vill inte att man använder "Varför" eftersom det sätter den tillfrågade automatiskt i en försvarsställning.

Jag vet mycket mindre än jag tror. Ofta tror jag att det jag känner är det jag vet. Det innebär en kaotisk förflyttning av perspektivet för att sedan anamma dessa "absoluta sanningar", något utav det värsta - och bästa - jag vet.

Det kommer ofta perioder då Sartres idéer väger för tungt för ett förtorkat sinne som mitt. Jag är väl medveten om att alla beslut jag tar är mina egna, varför tar jag då dåliga beslut? Varför kan jag inte förmå mig att behandla mitt eget sinne med värdighet? Nu har det varit två kvällar i rad där jag satt mig själv på den känslomässiga pottan med karlssons klister omsorgsfullt smetat längs porslinsbyttans guldkant. Hur mycket jag än reser på mig så sitter den där, noggrant fastlimmat på baken.

..eller?

Var det jag som tänkte fel nu igen? Var det jag som tänkte fler tankar än essensiellt, nödvändigt om så vill? Varför då, i så fall?

Finns det något vi måste prata om? Det var aldrig min tanke att prata. Det man inte pratar om, det finns inte. Men nu finns det men det gör ändå inte det och jag stör mig järnet på det men jag har inget att säga eftersom jag vet att "jag bara berättar tråkiga saker".

I den närheten tar jag åt mig tre gånger mer än tidigare. Jag vill vara bra men det är svårt med en ung kropp och ett dåligt ölsinne. Dessutom är jag rätt tacksam att driva med. Violast och allt.

Varför vill jag diska? Det finns ingen rimlig anledning annat än att det är ett ytterst dåligt svepskäl för att ...vara nära. Varför vill jag det? Kan inte komma på orsaken till att jag vill vara nära honom. Det är det där andra igen än en gång; en konstig kraft som jag inte rår på, som får mig att göra dumma saker, inte på grund av förälskelse, utan bekräftelse.

Min kropp och min själ är så långt ifrån varandra fortfarande. Jag verkar tänka att ju mer jag ger av mitt yttre, ju mer kan jag spara av det som faktiskt betyder något; det som fortfarande är mig och det som fortfarande är något att vara stolt över. Det dröjer fantastiskt lång tid innan det kommer någon som faktiskt vill - och kommer att få - ha tillgång till det, mer än som betraktare. Hur ska jag kunna sätta min tillit till någon som jagat mig för min kropp? Det kommer med ett skönt paket på posten, det som jag har i kappsäcken min nu.

Lycka till säger jag.