ettusentvåhundrafemtioen

Det är så tyst här, fast de smäller i dörrarna när de går in till det egna, och utanför fönstret så lurar Kronprinsen på mig. För varje rörelse jag gör så följer lyktorna mig genom rummet. Jag drar ned persiennerna med ens. Det här går inte, jag är ju naken, tänker jag och skäms. En kort sekund skäms jag faktiskt över att någon kanske skulle kunnat eventuellt sett mig naken i motljus nu när jag klivit ut ur duschen. Nu skäms jag istället över att jag blev så skamsen.

Vem hade kunnat se mig från Kronprinsen? Det är för det första jättelångt dit från mig; sen så är det bara kontor så det är ingen där på en söndag kväll; och för det tredje, vem skulle få för sig att sätta sig med kikare och titta på just mig? Det är som hon sjöng, den där gången på båten, "the young ones are troubled because their stage is so much bigger then ours" och så är det nog. Jag lever fortfarande i tron på den här scenen, den här publiken som konstant kräver underhllning.

Det är helt ofattbart att jag är här nu. Jag är HÄR - NU. Jag är här och aldrig kommer jag stanna i den stund som är nu.

Jag är arg över att hon refererade till mig som den fulla men det är banne mig på tiden.