ettusentvåhundrafemtioen

Det började med att jag och T gick till skolan. Eller förresten, det började tidigare än så. Jag  vaknade mitt i smeten som alltid, efter 40 minuters snoozande, och försökte ta mig i kragen och möta dagen. För tillfället kan nämnas att jag är nere i någon slags svacka där jag varken äter bra eller sover bra eller gör vad-som-helst bra utom att titta på teve och dricka en liter apelsin-äpple-passionsfrukt-juice om dagen. Dock bjöd morgonen på en strimma solsken.

Så konstigt egentligen, varje vår får jag; likt ett brev på posten, så självklart är det, en klump känslor dimpandes ned i hjärtegropen. De är rankade i jag-bryr-mig-ordning, dvs hur mycket jag ska ta dem på allvar. Den första är nyfikenhet. Som T sa imorse, det är som om man går och väntar på någonting. Här går vi och har överlevt ännu en livstid för träd, löv, svampar, djur och natur; vi kliver ut ur döden in i någon slags pånyttfödelse. Härifrån går jag osökt vidare till djup; alla mina filosofiböcker och all möjlig prosa i min bokhylla köps in under våren. Funderingar kommer kring världen och jag måste slå mig själv för att inte fastna i mina egna tankar. Kär blir jag också. Som tur är så är N den finaste man kan tänka sig så jag behöver inte leta.

Ah, jag kommer inte på fler just nu, men jag ska säga att det var trevligt att dricka kaffe ute i solskenet idag mot väggen. Precis som förra året, fast utan Leos brutna arm.

Grattis bror min till körkortet förresten!