Bubbelpojken, Fido och hockey.
Okej, bara för att jag dissade ICA tidigare så måste jag hylla dem nu då. Så. Hos min lokala ICA-handlare (där jag för övrigt inte har någon koll på hur de gör med köttfärsen och inte bryr mig heller) rear de just nu ut julmust för 5.90 kr /1,5 l. Lätt värt om man planerat filmkväll och inte bryr sig om vad man häller i sig.
Så vi samlades på sköna PB för lite filmtitteri. Det började tyvärr ganska groteskt då tre brudar kom förbi och ville se den omtalade "Two girls, one cup". Själv har jag tvingat mig igenom klippet och jag kan säga att jag gärna inte gör det igen. Vad är det som får folk att vilja spela in någonting så osmakligt? Det måste ju finnas någon form av tankeströmning i samhället som skapar ett behov av att konsumera sånt äckel. Vad kommer det ifrån? Hjälp mig fatta.
Hur som helst så tog det ett tag för oss att bestämma vilken film som skulle få äran att visas. Först ut var Bubble Boy (2001) med Jake Gyllenhaal. Ett ganska mysig familjefilm om en lite småknasig pojke i en bubbla! Ja, eller hur var det?
The Boy in the Bubble, eller David Vetter föddes 1971 med en ovanlig genetisk sjukdom, severe combined immune deficiency syndrome (SCID), som tvingade honom till ett liv av total isolering. Han spenderade sina 13 år instängd i vad som först bara var tänkt som ett temporärt alternativ innan läkare gett diagnos och kunde påbörja behandling. Han var inte första barnet i familjen som dött av sjukdomen så jag kan tänka mig att föräldrarna var rätt ivriga när det gällde deras sons vara eller icke vara. Hur som helst så pumpades bilderna av den stackars isolerade David ut i medierna som en rätt glad och tillfreds pojke.
Vid 13 års ålder uppstod en dialog huruvida han skulle kunna genomgå tonåren i bubblan. Kritiker menade att det var ett ogenomtänkt beslut att låta honom stanna då han skulle bli allt mindre medgörlig ju äldre han blev. Man pratade om att genomföra den tidigare nämnda benmärgstransplantationen för att se om den nya märgen skulle hjälpa tillfrisknandet. Några månader efter transplantationen blev David allt värre och kom till en punkt då hans far frågade om han gick med på att tas ut ur bubblan. David svarade "Daddy, I will agree to anything to feel better". Utanför bubblan blev hans tillstånd raskt sämre och efter bara 15 dagar utanför bubblan dog David efter en tid i koma. Han hann dock uppleva den enda gång hans mor rörde vid hans hud.
En fantastisk och tragisk historia tycker jag, och därför ville jag inte att mina vänner skulle få uppfattningen av hur det gick till genom Jake Gyllenhaal. Den blev det inte. Inte heller blev det Truman Show med Jim Carrey, mest för att den var för bra. Det var ju trots allt planerat att ha en svullarkväll, inte en "låtom oss begrunda livets skeenden"-kväll.
Näe, filmen för kvällen blev faktiskt något som Kristoffer B hade på lager inne hos sig. Jag och Tompaboy gick in för att bjuda på chirre och visa lägenheten för Erik då K och Simon tittade på junior-VM i ishockey. K langade fram en rulle som jag först blev lite rädd för. Jag är inte en sån som gillar skräckfilmer, och absolut inte filmer med zombies, men K övertygade både mig, E och T så vi tog på oss ansvaret att missionera ut rullen till de andra.
Fido från 2006 handlar om den gången på 50-talet då vi kom på att oj, det var visst alien-dust som regnat in och fått alla våra stackars bortgångna att liksom ..komma tillbaka. Världen befolkas av zombies och vi har som liksom vant oss. Istället för att jaga och skjuta huvudet av dem så har företaget Zomcon utvecklat ett halsband som förvandlar dessa blodtörstande rabiesbestar till grönsakshuvuden som inte har nå mycket bättre för sig än att plocka disk och rensa din trädgård. De blir en morbid version av husdjur möter hembiträde möter ond, bråd död. Hela rullen är dessutom skönt filmad i äkta Technicolor-stämning och alla är glada och fina. Som K och S sa, man sitter som och småskrattar hela filmen igenom bara för att det är så skönt alltihop. Det blir inte mycket sämre av att gaaanska så charmiga Billy Connolly spelar Fido. Se den. Lätt värt.
Sen förlorade även Sverige i hockey men det pratar vi inte om.
Nu julmust.
Så vi samlades på sköna PB för lite filmtitteri. Det började tyvärr ganska groteskt då tre brudar kom förbi och ville se den omtalade "Two girls, one cup". Själv har jag tvingat mig igenom klippet och jag kan säga att jag gärna inte gör det igen. Vad är det som får folk att vilja spela in någonting så osmakligt? Det måste ju finnas någon form av tankeströmning i samhället som skapar ett behov av att konsumera sånt äckel. Vad kommer det ifrån? Hjälp mig fatta.
Hur som helst så tog det ett tag för oss att bestämma vilken film som skulle få äran att visas. Först ut var Bubble Boy (2001) med Jake Gyllenhaal. Ett ganska mysig familjefilm om en lite småknasig pojke i en bubbla! Ja, eller hur var det?
The Boy in the Bubble, eller David Vetter föddes 1971 med en ovanlig genetisk sjukdom, severe combined immune deficiency syndrome (SCID), som tvingade honom till ett liv av total isolering. Han spenderade sina 13 år instängd i vad som först bara var tänkt som ett temporärt alternativ innan läkare gett diagnos och kunde påbörja behandling. Han var inte första barnet i familjen som dött av sjukdomen så jag kan tänka mig att föräldrarna var rätt ivriga när det gällde deras sons vara eller icke vara. Hur som helst så pumpades bilderna av den stackars isolerade David ut i medierna som en rätt glad och tillfreds pojke.
Vid 13 års ålder uppstod en dialog huruvida han skulle kunna genomgå tonåren i bubblan. Kritiker menade att det var ett ogenomtänkt beslut att låta honom stanna då han skulle bli allt mindre medgörlig ju äldre han blev. Man pratade om att genomföra den tidigare nämnda benmärgstransplantationen för att se om den nya märgen skulle hjälpa tillfrisknandet. Några månader efter transplantationen blev David allt värre och kom till en punkt då hans far frågade om han gick med på att tas ut ur bubblan. David svarade "Daddy, I will agree to anything to feel better". Utanför bubblan blev hans tillstånd raskt sämre och efter bara 15 dagar utanför bubblan dog David efter en tid i koma. Han hann dock uppleva den enda gång hans mor rörde vid hans hud.
En fantastisk och tragisk historia tycker jag, och därför ville jag inte att mina vänner skulle få uppfattningen av hur det gick till genom Jake Gyllenhaal. Den blev det inte. Inte heller blev det Truman Show med Jim Carrey, mest för att den var för bra. Det var ju trots allt planerat att ha en svullarkväll, inte en "låtom oss begrunda livets skeenden"-kväll.
Näe, filmen för kvällen blev faktiskt något som Kristoffer B hade på lager inne hos sig. Jag och Tompaboy gick in för att bjuda på chirre och visa lägenheten för Erik då K och Simon tittade på junior-VM i ishockey. K langade fram en rulle som jag först blev lite rädd för. Jag är inte en sån som gillar skräckfilmer, och absolut inte filmer med zombies, men K övertygade både mig, E och T så vi tog på oss ansvaret att missionera ut rullen till de andra.
Fido från 2006 handlar om den gången på 50-talet då vi kom på att oj, det var visst alien-dust som regnat in och fått alla våra stackars bortgångna att liksom ..komma tillbaka. Världen befolkas av zombies och vi har som liksom vant oss. Istället för att jaga och skjuta huvudet av dem så har företaget Zomcon utvecklat ett halsband som förvandlar dessa blodtörstande rabiesbestar till grönsakshuvuden som inte har nå mycket bättre för sig än att plocka disk och rensa din trädgård. De blir en morbid version av husdjur möter hembiträde möter ond, bråd död. Hela rullen är dessutom skönt filmad i äkta Technicolor-stämning och alla är glada och fina. Som K och S sa, man sitter som och småskrattar hela filmen igenom bara för att det är så skönt alltihop. Det blir inte mycket sämre av att gaaanska så charmiga Billy Connolly spelar Fido. Se den. Lätt värt.
Sen förlorade även Sverige i hockey men det pratar vi inte om.
Nu julmust.
Kommentarer
Trackback
