ettusentvåhundrafemtioen

När är det okej att gnälla egentligen? Hur pass grinig kan man vara innan man blir "bitter"? Och varför lär sig en del aldrig att ta ansvar?

Här om dagen hade jag och min kamrat K ett samtal om vårat elevköks vara eller icke vara. Det är nämligen så att vi som inte bor på skolan, och inte vill köpa mat i restaurangen varje dag, har tillgång till ett kombinerat kök och uppehållsrum. Samtalet baserades på oron över att vi skulle bli av med köket från och med nästa vecka. Orsaken är att det alltid är stökigt där, grisigt och smutsigt. Vi som äter mat där varje dag plockar undan efter oss eftersom vi måste äta mat i skiten. Andra kommer dit och festar på kvällen, vilket resulterar i öl på golv och bord, flaskor och krossat glas, snus och gamla matrester. Våran lärare satt upp en ilsken lapp här om dagen och tillkännagav detta överläggande av stängning. Jag vill inte att de ska stänga köket så jag städade och diskade igår. Så sent som imorse var det lika stökigt igen, den här gången med en tallrik full av portionssnusar mitt på bordet och en stor ölblaffa under fåtöljen.

Jag tycker det känns förjävligt och det är fler som känner som jag. Det är väl ingen som trivs med att äta både lunch och middag i en smutsig och sunkig matsal som dessutom ligger i en betongkällare med begagnade möbler, men man kan väl göra så gott man kan för att hålla det fräscht? Jag känner bara att det börjar gå lite långt.

Jag gillar mina vänner och jag tycker verkligen inte att det är fel att ta en öl då och då, till och med flera; men jag (med flera som också ska söka) är inte riktigt i den tiden i livet då det är okej att dels stressa över sökningar och dels städa upp efter andra som inte riktigt ser skiten. Jag har inte tid att vara någons extramamma men det behövs så himla mycket, framförallt på en folkhögskola full av flummiga eftergymnasiala postpubertala mongisar med skrumplever. Det jobbiga är att de som gör det är mina vänner och jag vill inte bli ovän med dem p g a en sån här skitsak. Jag blev verkligen ledsen när jag såg vad de lämnat efter sig, framförallt eftersom jag tidigare gjort klart för alla att jag städat, dels personligen men också med en lapp på väggen.

Vad ska jag göra? Ska jag skälla ut dem igen för att de inte respekterar min insats? Ska jag ge dem en chans till? Ska jag städa eller låta det vara så att de stänger? Det känns förjävligt att bli arg, men de är ju mina vänner så de borde kunna ta det tycker man.

Hur mycket av en mamma ska man vara åt sina kompisar? När är det okej att låta sina vänner ta skiten för det man inte orkar själv? Och varför är det så konstigt att man vill ha fint runt sig?