hemkomst
Varje gång som jag återvänder till Hälsingland efter en helg i storstaden bildas det alltid ett vaccum i mig. På ett sätt är det skönt att komma "hem" till min lya med mina möbler, min mat, mina rutiner och mina vänner; men det är ändå något som fattas. Å andra sidan så orkar jag inte riktigt med den jag blir där nere.
Det går alldeles för snabbt för mig. Det är tunnelbanor och busstidtabeller och öppettider och träffar och repetitioner och möten och fika på stan. Ändå hinner man inte med någonting alls eftersom det tar så lång tid att åka mellan allt.
Dessutom så får jag sämre hållning för varje plagg jag provar, sämre hy för varje reklampelare man smyger förbi och sämre självförtroende för varje blick jag möter på stan. Ska det vara så svårt att tycka att andra är fina samtidigt som man tycker om en själv? Jag har i alla fall rätt svårt för det; antingen blir jag avundsjuk och hittar fel på varenda tjej som står framför en i kassakön, eller så deppar jag ihop och proppar i mig alldeles för mycket choklad på närmaste café samtidigt som jag svär över hur stockholmsjäntorna ser ut "nu för tiden". Åh vad jag skäms.
Ändå kan jag inte stå emot alla "cravings", alla måste-ha-behov, som svallar över min hjärna och får mig att se ut som Jabba the hutt när jag egentligen är ganska söt.
Näe, från och med nu ska jag säga till söta tjejer och killar jag träffar på stan att de faktiskt är söta, och inte bara muttra något nedsättande om mig eller någon annan. Det hjälper inte en själ i den här sargade världen att vara missundsam.
Det går alldeles för snabbt för mig. Det är tunnelbanor och busstidtabeller och öppettider och träffar och repetitioner och möten och fika på stan. Ändå hinner man inte med någonting alls eftersom det tar så lång tid att åka mellan allt.
Dessutom så får jag sämre hållning för varje plagg jag provar, sämre hy för varje reklampelare man smyger förbi och sämre självförtroende för varje blick jag möter på stan. Ska det vara så svårt att tycka att andra är fina samtidigt som man tycker om en själv? Jag har i alla fall rätt svårt för det; antingen blir jag avundsjuk och hittar fel på varenda tjej som står framför en i kassakön, eller så deppar jag ihop och proppar i mig alldeles för mycket choklad på närmaste café samtidigt som jag svär över hur stockholmsjäntorna ser ut "nu för tiden". Åh vad jag skäms.
Ändå kan jag inte stå emot alla "cravings", alla måste-ha-behov, som svallar över min hjärna och får mig att se ut som Jabba the hutt när jag egentligen är ganska söt.
Näe, från och med nu ska jag säga till söta tjejer och killar jag träffar på stan att de faktiskt är söta, och inte bara muttra något nedsättande om mig eller någon annan. Det hjälper inte en själ i den här sargade världen att vara missundsam.
Kommentarer
Trackback
