ettusentvåhundrafemtioen

när jag och mina syskon var små fick vi nästan jämt rosta bröd om vi ville. brödrosten stod som en kung mitt i fönstret och det var, minns jag, alltid lite spännande att få se om man lyckats eller inte; dvs få dem varma men inte brända, bara lite krispiga. det andra som var spännande var att man fick ha marmelad på osten. det gick förstås inte på vanliga bröd men om man rostade så var det fritt fram att ha guld på smörgåsen. vi brukade testa lite olika varianter innan jag fastnade för den med antingen leverpastej eller skinka. det var visst gott med marmelad men jag lyckades aldrig hålla mig vaken på tio-lektionen så det var bara att peppa kött istället.

hur som helst så gjorde jag rostade mackor imorse i all min ensamhet och sjuka, med just ost och marmelad. fantastiskt mycket godare när jag var liten. dessutom brukade jag lägga marmeladen under osten så ostskivorna hölls på plats, men det gjorde jag inte nu så hela pålägget slutade i mitt knä. lagom kul.