ettusentvåhundrafemtioen

Banne mig att det ska vara så svårt att veta vad man vill bli. Jag mörsade mig igenom 4 timmars intensiv violaövning i någon slags häxjakt efter den perfekta klangen. Inte blev jag en visare kvinna, nej snarare bara en trött och inte så lättgörlig en.

Suck och pust och stön. Jag och min mor för en spännande dialog om var mina pengar tar vägen. Hon är sansad och lugn och snäll, precis som jag vill. Det är ju så jobbigt att få skäll för något som man vet att man är dålig på. Typ som när man satt på bilden och ritade och snubben mitt emot gjorde en assnygg drake men man själv bara gjorde något som får gubbarna på stickdeath att verka som Victoria's secret-brudar. Sen kom läraren som alltid luktade rök och gammal tantparfym/svett och sa "näe, gör om, usch vad fult". Det är såna människor som fick mig att börja blogga. En dag ska ni alla spärras in och tvingas göra lerfigurer av florsocker blandat med vatten. Haha, lycka till att få det snyggt. HAHA!

Jag gillar att det är en sån slö start på skolan. I vanliga fall hade det varit ett seriöst och högt tempo, vilket hade fått mig att gå i taket och forma någon slags motreaktion i form av skolk och slappande framför datorn. Nu, när alla andra skolkar och slappar, så övar jag. Fast jag hänger fortfarande framför datorn ändå.

Det är slut på kaffe här även. Vad i! Nu måste jag gå på Lidl och köpa nytt. Kan inte andra vara lite givmilda nu när jag måste bli en kärring?