ettusentvåhundrafemtioen

det är kvart över sju varje morgon. flingor och sojamjölk i ett tyst kök. jag har redan satt på vattenkokaren. det är det första jag gör på morgonen för jag älskar hur glad hon blir. det är ingen snö ute nu heller. hårt, kallt, nakna gator.

hon kommer, känner på vattenkokaren med trötta händer och ler lite. min morgon blev viktigare. vi pratar om världsliga saker, om vänner, relationer och vi rör -nästan- vid vad som kallas vänskap och förtroende. hon knackar på dörren, kanske utan att veta om det, men jag har låst så många lås att jag inte vet var jag ska börja.

jag sätter en trasig sko framför den andra. ute är det lite för kallt för strumpbyxor men jag hävdar att jag är från norrland och håller huvudet ovanför skamgränsen.

röda lår väl framme och hon springer iväg till rutinerna. jag försöker så gott jag kan jag med, men det är inte samma sak. klockan tickar. stråkvändningar, stråkövningar, stråkfattningar. kontaktyta. k o n t a k t y t a. legato, smetighet och försök hitta kärnan; allt för att få kunskapen om hur man spelar precis som man vill. jag jobbar bort mina hämningar men förlorar kärnan i mig.

matlåda. promenad hem. tv. facebook. varje gång jag gör något annat så känns det som om jag sviker mig själv.