ettusentvåhundrafemtioen

Året är 2007 och jag tågluffar med en vän från folkhögskolan. Vi dricker alldeles för mycket billigt vin och trampar runt i lera på en folkmusikfestival i Bretagne, Frankrike, när vi stöter på ett gäng gatumusikanter från Paris. De är två som genast blir vänner med mig och Ulrika och de tar med oss på de mest galna upptåg. Vi fick så klart både telefonnummer och löften om Eiffeltorn och nyårsaftnar någon gång, vem vet? Unga svenska hjärtan dunkar i takt med trumslagarnas hamranden och när regnet faller på så står vi alldeles för nära för att mamma skulle godkänna det. Resan går vidare och efter en månad hör vi inte av varandra mer. Jag och Ulrika suckar, men de var ju trots allt alldeles för drömska för oss.

Men så loggar jag in på facebook i dagarna och där står hans namn i en önskan om att återuppta drömda liv. Vardagen slås i spillror. Hur ska jag klara mig nu?