ettusentvåhundrafemtioen

Jag sitter ned och pausar på jobbet för att äta upp en halv landgång som jag inte ens tycker är speciellt aptitlig när det värsta ljudet i mitt liv strålar in i min skalle. Då har jag ändå varit på seminarium om tortyrmusik så jag vet vad jag talar om; brandlarmet.

Åskan har slagit ned och utlöst alarmet men det finns ingen brand. Så där ja, vi måste stänga av oljudet, det är ju för guds skull en minnesstund som hålls i rummet intill! Ja vi var i kyrkan och Irina agerar dagens hjälte som med raska steg sprintar längs den skyltade vägen. Bara för att inse lagom framme att det inte alls finns någon av-och-på-knapp på ljudet, endast ett nummer och lite kablage. Jag drar och sliter på måfå.

Några minuter senare plockar jag ut plasten ur öronen för att höra vad brandmännen säger. Till slut hade de hittat larmdosan, i en garderob, gömd för allmänheten. Så mycket för den lunchen. Tur att jag har struktur.