kallt spel
Egentligen är det här ingenting som ska publiceras på en blogg men eftersom jag packade ned min dagbok och gömde i ett förråd i B-town över sommaren så har jag inte egentligen någonstans riktigt att skriva vad jag tänker - förutom här. Ni får väl antingen sluta läsa här eller ta allt med en nypa salt. Jag är ung och som yngling är scenen mycket större än för de gamla och visa.
Jag är alltså i Umeå, 700 km mer norr än jag trodde jag skulle vara vid den här tiden förra veckan. Väl installerad i vadsom förut var kontoret, ligger mina kläder fortfarande kvar i resväskan. Den är förvisso öppen men remmarna är fortfarande spända och allt ligger fortfarande vikt. Jag tror på ett konstigt och kanske naivt sätt att jag inte ska vara här så länge, att jag ändå kanske åker tillbaka; att jag jobbar på cateringen och på båtarna; att jag träffar Jon och Hanna så ofta som jag vill och att jag efter en lång dag vilar trött bredvid han som jag är kär i.
Varje morgon tror jag mig höra dagisbarnen skratta utanför mitt fönster men jag inser rätt snabbt att det bara är den där konstiga grannen som klipper gräset. Jag tror att det ska finnas skivade tomater på frukostbordet men jag möts av skinka, skinka, skinka och svettig ost. Här spelas ingen musik i bakgrunden och ingen säger "men det där gör jag". Även om jag städar blir det inte finare och jag finner ingen lust till att möblera om eftersom jag inte bor här. Jag bor ju med honom. Jag bor ju i våran lägenhet. Jag bor inte i mina föräldrars äckliga hus. Det bor bara dammråttor och onda leder och hemska minnen här.
Så jag trilskas, ringer och säger "jag vill åka tillbaka", men en röst jag aldrig trodde jag skulle höra säger "jag trivs bra så här" och hjärtat går i tusen bitar. Det må vara solsken men du kommer med minusgrader till mitt inre. Jag lägger på och säger med gråten i halsen att nu köper vi glass, lillasyster, för det är sommar och varmt. Tårkanaler som från Venedig spelar en uppgiven elegi, det kommer inget svar på mina sms och allt min mamma lärt mig om separationsångest använder jag till fullo.
Handlar allt om Malmö? Han har ju inte ens en plan! Han har en lägenhet utanför stan, ett snabbmatsjobb som vilket annat och kompisar som inte hjälper honom när han blir för full, som inte säger "du borde inte gå hem med henne" när han gör fel på krogen men som är så viktiga att det håller fast honom, han som släpper mig. Han säger "det kommer aldrig funka" två veckor efter "jag älskar dig och vill vara med dig för alltid".
Jag står handfallen och inser att jag inte hade ensamrätt på den där axeln att sova mot. Huvudet i händerna. Inget jobb idag = vandra frånvarande och planlöst runt i lägenheten. Dunka skallen i verkligheten. Fundera "vem var hon?", "vad gjorde hon som var så speciellt?" och "varför inte mig?".
Ofta. Jämt. Ibland. Sällan. Om det ändå kunde vara ärligt. Om det kunde vara "vi ses, vi två, ikväll" istället för "jag kommer hem halv fem". Jag är beredd att försöka om du bara kunde säga "kom hem". För här kan jag inte vara. Det är hemskt här. Det är ensamt, och alla tror de känner igen mig på stan men det gör de inte. De tror att de gör det, men jag är en annan. Jag är inte Irina som kom hem igen, inte heller Irina som åkte för två år sen. Jag hör hemma någon annanstans men Björkarnas stad har spelat ut sin roll.
Jag är alltså i Umeå, 700 km mer norr än jag trodde jag skulle vara vid den här tiden förra veckan. Väl installerad i vadsom förut var kontoret, ligger mina kläder fortfarande kvar i resväskan. Den är förvisso öppen men remmarna är fortfarande spända och allt ligger fortfarande vikt. Jag tror på ett konstigt och kanske naivt sätt att jag inte ska vara här så länge, att jag ändå kanske åker tillbaka; att jag jobbar på cateringen och på båtarna; att jag träffar Jon och Hanna så ofta som jag vill och att jag efter en lång dag vilar trött bredvid han som jag är kär i.
Varje morgon tror jag mig höra dagisbarnen skratta utanför mitt fönster men jag inser rätt snabbt att det bara är den där konstiga grannen som klipper gräset. Jag tror att det ska finnas skivade tomater på frukostbordet men jag möts av skinka, skinka, skinka och svettig ost. Här spelas ingen musik i bakgrunden och ingen säger "men det där gör jag". Även om jag städar blir det inte finare och jag finner ingen lust till att möblera om eftersom jag inte bor här. Jag bor ju med honom. Jag bor ju i våran lägenhet. Jag bor inte i mina föräldrars äckliga hus. Det bor bara dammråttor och onda leder och hemska minnen här.
Så jag trilskas, ringer och säger "jag vill åka tillbaka", men en röst jag aldrig trodde jag skulle höra säger "jag trivs bra så här" och hjärtat går i tusen bitar. Det må vara solsken men du kommer med minusgrader till mitt inre. Jag lägger på och säger med gråten i halsen att nu köper vi glass, lillasyster, för det är sommar och varmt. Tårkanaler som från Venedig spelar en uppgiven elegi, det kommer inget svar på mina sms och allt min mamma lärt mig om separationsångest använder jag till fullo.
Handlar allt om Malmö? Han har ju inte ens en plan! Han har en lägenhet utanför stan, ett snabbmatsjobb som vilket annat och kompisar som inte hjälper honom när han blir för full, som inte säger "du borde inte gå hem med henne" när han gör fel på krogen men som är så viktiga att det håller fast honom, han som släpper mig. Han säger "det kommer aldrig funka" två veckor efter "jag älskar dig och vill vara med dig för alltid".
Jag står handfallen och inser att jag inte hade ensamrätt på den där axeln att sova mot. Huvudet i händerna. Inget jobb idag = vandra frånvarande och planlöst runt i lägenheten. Dunka skallen i verkligheten. Fundera "vem var hon?", "vad gjorde hon som var så speciellt?" och "varför inte mig?".
Ofta. Jämt. Ibland. Sällan. Om det ändå kunde vara ärligt. Om det kunde vara "vi ses, vi två, ikväll" istället för "jag kommer hem halv fem". Jag är beredd att försöka om du bara kunde säga "kom hem". För här kan jag inte vara. Det är hemskt här. Det är ensamt, och alla tror de känner igen mig på stan men det gör de inte. De tror att de gör det, men jag är en annan. Jag är inte Irina som kom hem igen, inte heller Irina som åkte för två år sen. Jag hör hemma någon annanstans men Björkarnas stad har spelat ut sin roll.
Kommentarer
Trackback
