ettusentvåhundrafemtioen

...och så sträckte hon upp handflatorna med utspärrade fingrar och vred dem, ömsom inåt, ömsom utåt medan hon upprepade den enkla frasen med ett förnöjt uttryck i ansiktet. Nu var alla ärtorna borta, och snabbt gick det; farmodern skrockar gott från andra sidan bordet och hon får äntligen tillåtelse att leka dam med pärlhalsbanden igen.

Har landat i Stockholm (Fjöllträsk, Eken, Stöscha, you name it) nu efter en kort men intensiv period med flyttstädning, sista-med-gänget-grejer, golvmoppning, mascarafläckar på skjortor och sena nätter med ljusa morgonar. Det har inte riktigt kommit än men det är ändå över. Och på något sätt så försöker jag i alla fall att hålla skenet uppe. "Vi ses ju i sommar", "vi stöter på varandra" "facebooook-yo" och dylikt är såna där fraser som håller inne tårarna lite till. Saker som "Bollnäs kommer sakna dig" "det blir ett stort tomrum att fylla" och "jag kommer tänka på dig" är saker som får tårkanalerna att brista och hjärtesorgen att skalla ut sina tomma ackord. Det är alltid svårt med avslut, men de värsta är de man inte väljer själv; likt detta.