ettusentvåhundrafemtioen

..och så var jag så fruktansvärt förvirrad igen. Jag börjar tro att det där genialiska som jag hänvisar till hela tiden beträffande andra i slutändan bäst appliceras på mig själv. Jag lyckades ta mig hela vägen till Gulan tidigare ikväll för att ha lektion, stå utanför och vänta, till slut bli insläppt och småprata lite med min lärare innan jag inser (medan jag packar upp) att jag inte har med mig instrumentet. Violan ligger istället tryggt hemma på sängen eftersom jag övade innan. Jag får faktiskt vackert ta på mig dunjackan igen och slänga mig på cykeln för att snabba mig tillbaka och hämta altfiolen. Det är inte bra gjort.

Idag har det snöat här i Skåne. Det känns som hemma men ändå inte. Sakta går det upp för mig att den här kylan som alla pratat om, faktiskt är så annorlunda som det sägs.Stod inne hos min sånglärare och inspirerades av de frostiga grenarna på träden utanför och en kort sekund så var jag faktiskt övertygad om att detta är vad jag ska hålla på med för resten av livet. En kort sekund som sagt, innan man kastades tillbaka i verkligheten och det faktum att jag känner mig som den största nybörjaren i vår tid.

Avståndet mellan där jag är och där jag vill vara känns ofantligt långt och när allt sliter och drar och alla vill ha mig på vissa platser hela tiden så känns det så motigt. När man väl får en stackars ynka stund i övningsrummet så blir det så krystat eftersom det i princip bara då som jag kan "utvecklas". Det slutar med att man lamslaget sitter vid pianot och klinkar på nån visa eftersom högen med måsten, övningar, etyder, dubbelgrepp, stycken, kvintgrepp, terser-sexter, oktavhopp, stråkvändningar - och att vara avslappnad samtidigt bara växer. Snacka om David mot Goliat. Detta kommer nog aldrig gå. Vad ska jag göra? Var ska jag börja? Vem ska coacha mig?

Nu tror jag att jag ska ta mig till Hemköp och faktiskt (trots min goda yoghurt) gräva ned mig i choklad för det blir man lite gladare av.