ettusentvåhundrafemtioen

Vi åkte som sagt till Polen med orkestern alldeles för tidigt i lördags. Jag skrev ett brev till mig själv på laptopen med instruktioner om vad som skulle packas eftersom jag själv var alldeles för trött på fredagskvällen för att idas ta itu med det. Brevet löd något likt detta:

"Kära Irina,
vid det här laget så undrar du nog fortfarande varför mobilalarmet ringt och väckt dig 06.00 på morgonen. Jo, om en timme så avgår färden med orkestern och kören mot Polen och det är bra om du är med i bussen då! Du ska träffa Siri och Fernando på stationen kvart i och därför ta 5an mot centralen vid 06.32. Du har alltså inte så mycket tid att få med dig följande:

• handduk
• konsertkläder
• pass
• pengar
• necessär och dylikt

Glöm nu inte violan. Du är bäst,
puss från Irina"

Jag tycker personligen att jag är bäst när jag för en inre dialog istället för en monolog. Det blir alltid lite roligare när man är fler.