ettusentvåhundrafemtioen

Här om dagen blev jag snällrånad. Det var en kille som sa mycket ursäktande att "jag ber verkligen om ursäkt men du måste ge mig dina pengar annars får du inte komma förbi". Jag ville först skratta åt honom men han ställde sig i vägen och då var jag så illa tvungen att ta fram plånboken. Hade bara en tia så det var tur det. "Det är ju alltid en start" sa han.

Emmy har lånat ut sin cykel till mig och det är verkligen jättesnällt. Det som förut tog 40 minuter att gå tar nu 10 minuter med cykel och Malmö känns outsägligt spännande med såna mindre avstånd. Dessutom är jag less på att försöka se ut som en gymnasieelev. Det är nog ännu svårare att ta mig seriöst då. Hon och jag var och fikade igår på Rönnen med en hel del trevliga tjejer. Jag brukar väl i allmänhet med min härligt tuffa attityd vara en sån som dissar tedrickande och tjejsnack som inte leder någonstans men jag gav det en chans och det var faktiskt roligare än jag trodde. Emmy är bra. Hon tar hand om mig och jag om henne. 

Jag spelade upp mina gamla sökningsstycken för Siri idag också efter kvartettrepet och jag blev så himla glad över att hon tyckte det var fint. Kanske börjar bli läge att tro på mig själv? 

Jag känner mig lite småförtjust. Bra eller dåligt?