ettusentvåhundrafemtioen

Sen vi bestämde att det skulle ta slut mellan mig och N så har jag gått runt i ett suddigt töcken av bekräftelsebehov. Vissa stunder har jag gjort allt för att alla ska se mig och ibland har jag bara krupit ned i ett hål och velat gömma mig för omvärlden. Toppar och dalar liksom, och nu känner jag att dessa två extremer börjat jämna ut sig till något slags mittenstreck där jag vill känna mig fin men inte behövd. Jag har nog varit så här sen jag var 14 och insåg att det faktiskt var väldigt roligt att få någon att tycka om en. Lagt allt som är mitt att bära på hos någon annan och när den personen inte klarat av det har jag bara tagit en ny. Det finns ju så många killar i världen, som min farfar nyss sa på msn. Det finns så många olika med så många intressanta karaktärer och roliga egenskapskombinationer. Hur ska jag kunna välja vem som är bäst? Ett som är säkert är att jag börjat se ett mönster hos de jag finner intressantast. Dessa punkter är mycket subjektivt skrivna och ska helst tas med en nypa salt. Det ligger dock viss sanning i dem. Lite krypterad så där.

Hur en kille ska vara för att få mig i praktiken:

1. De är absolut inget pojkvänsmaterial. Hellre så är de otrogna och distanserade än att de "erkänner för sig själv" att de vill vara med mig. Det gör troligtvis att jag motiverar den där lilla gnistan som kommer fram kanske en gång i veckan med det fantastiska uttrycket "kvalitet framför kvantitet". Ett jättebra perspektiv att använda på kärlek. Not.
   
   
2. De hör aldrig av sig och gör de det så ska det vara på deras villkor. Här var N lite annorlunda men eftersom det var ett distansförhållande så räknas det inte riktigt på samma sätt. Näe, man ses oftast i skolan och säger hej. Sen kanske de ringer och säger "ska vi göra något" och då finns bara ett svar, annars är man ointressant. Är det däremot jag som ringer så blir det konstigt. Tjejen kan väl inte ta några initiativ? Det verkar konstigt, nu ramlar jag av mina höga hästar.
   
3. Trumslagare eller gitarrist är att föredra. Det är empiriskt bevisat då de relationer som jag kan kalla för förhållanden i mitt hittills levda liv har varit med fem gitarrister och tre slagverkare. Så där ja. Även bland de kortare förhållandena så ser jag samma mönster.
   
4. De brukar inte vara den snyggaste killen på festen, men jäklar vad han kan dansa. Så låter det och så är det. Karisman smäller väldigt högt. Får man hans blick på sig så vet man att "nu kan hela världen gå under för det här kommer jag aldrig känna igen". Varje gång.

Kontentan är väl kanske att jag borde lära mig. Jag borde lära mig se mönstret tidigare och akta mig för dessa. Det mynnar ju alltid ut i något slags ojämställt och väldigt destruktivt förhållande som tär på mitt psyke och får mig att känna mig mindre än vad jag är. Dags att bli ihop med sig själv kanske?