ettusentvåhundrafemtioen

Usch. Hela kroppen skakar näst intill okontrollerat. Det kom ett missat samtal från ett nummer jag inte sett på länge. Jag hade så klart inte lagt in det i mobilen så jag googlade det. En välbekant rysning svepte över mig och försatte mitt hjärta i viloläge när jag såg namnet på skärmen.

Det var Han. Två av mina värsta år involverade denna man, gymnasiet och en jävulsk tid efter. Näst senaste gången jag träffade honom var i somras. Då grät jag efter fem minuter och han bara tittade på mig och sade "jag hatar dig". Senaste gången var på festen hos Aron. Då ville han hälla en öl över mig och jag flydde fältet halv elva. Nu ringer alltså Han. Inte bara en gång, inte två - utan åtta gånger ringer han. Till slut svarar jag.

Då ber han om ursäkt.

- Jag vet inte, det är okej, svarar jag. Personligen tycker jag inte att vi ska höra av varandra förrän om kanske 30 år när vi blivit gamla och inte orkar kasta okvädesord efter varandra men det säger jag inte. Hur kan jag känna så efter snart 3 år ifrån varandra? Jag mådde illa, kunde knappt säga ett ord men det jag sa lät sansat och jag tror han köpte det. Gråten i halsen och nu när vi lagt på så vet jag inte var jag ska ta vägen. Hoppas jag aldrig mer behöver veta av honom.