ettusentvåhundrafemtioen

Igår, när vi kom till min lägenhet efter att ha varit på tårtkalas hos Jens, så upptäckte jag att jag råkat lämna fönstret öppet under helgen. Jag hade dessutom inte varit här sen i fredags så det var väldigt kallt. Det är fortfarande kallt, men det blev lite varmare efter att vi tänt lite levande ljus och druckit te. Jag passade på att sova i det där fina fina nattlinnet som jag fått av mamma. Det ser ut som ett lucialinne. Med flätor i håret så kände jag mig faktiskt som om jag vore född ett halv decennium tidigare. Så mysigt. Imorse gick han tidigt och lämnade persiennerna lite på glänt. Det var solsken ute och jag kunde inte få nog av vårkänslorna. Tyvärr är jag fortfarande sjuk men febern har släppt i alla fall.

Ännu en vän har gift sig. Det är nu inte bara de frikyrkliga vännerna som gift sig, utan nu kommer även karriärskompisarna med ringar på fingrarna. Som tur var, är den senaste vännen i New York så jag kan i alla fall blunda och klicka bort det på facebook. Men när den unge herrns bandmedlemmar skaffar barn så börjar mina ynka 22 år kännas väldigt få.

Jag skulle vilja klippa mig. Har inte gjort det sen augusti. Kanske att M**** kan göra det när jag/** kommer dit.

I låtväg så finns det rätt mycket som inspirerar just nu. Ta bara den här härliga liveversionen av Toffee Pop med Damien Rice. Det finns inte mycket som låter som vår som denna för mig alltså. Lätt värt 4 minuter av ditt liv.