ettusentvåhundrafemtioen

jag kom till skolan och fick veta följande:

• jag har underkänt i piano
• jag får inte byta till musikernas instuderare som det var tänkt
• det finns ingen chans för mig att följa med på turnén till baltstaterna pga UoL

sen kom jag hem och där väntade ett fruktansvärt obekvämt brev

tack livet

Åh. Jag måste köpa en ny dator. Jag hade typ skrivit en asbra sida, full med ord, när den bara stängde ned sig själv, utan att ens förvarna. Så klart jag inte sparat. Det är ju det man gör först. Fan, jag lärde mig visst inget på datakunskapen.

Näe, nu får det vara nog. Jag blir galen, förbannad och studsar upp och ned av ilska snart. Min granne Inga och jag har räknat lite på saker som försvunnit från vår ägo på slutet. Vi konstaterade att vi tillsammans blivit av med:

• 12 glas
• 5 muggar, varav en jättefin med silverkant som Inga fick i examenspresent
• en vattenkokare
• ett paket asdyr glass, locket hittades i diskstället
• en påse frysta kanelbullar (eller påsen var kvar men bullarna var borta)
• ett helt paket fiskpinnar, också bara förpackningen kvar
• en matpaj, hemgjord
• rostbröd i mängder
• matlådor och bestick
• 4 ägg

Allt detta bara sen vi gick på lov. Genialiskt värre.

jag gillar inte te. för mig är te synonymt med tebjudningar. dessa betyder en samling, oftast flickor, som sitter med korslagda ben och tända ljus. alla har fint hår och utstuderat fina kläder. var och en sitter de med en stor kopp rykande varmt te som de kupar sina små händer om för att värma dem. så fort man öppnar munnen så handlsr drt antingen om verklighetsflykt, politiskt korrekta ställningstaganden eller bara för att hålla med. för det gör vi. alla är vi alltid görsnde övrrrns om sakerna och det är det jag blir förbannad på. tacka vet jag öl, då kan man i alla fall säga ifrån och argumentera lite. tänja lite på gränserna. tekvällar känns som det nya blåkulla. nå? bli förbannad då. var inte överens!

jag önskar att jag var ärligare men vissa måste tillhöra den onda sidan också. jag kommer krossa hans hjärta som mitt eget blivit så många gånger och jag vet om det.

Det ringde just på dörren! Gaah, jag vågar inte öppna. Vem ringer på dörren här?!  Någon som kommer in genom porten men inte in i korridoren kanske? Det behöver man bara kod för. Om det vore någon i huset så hade de ju kunnat öppna korridorsdörren med taggen. Då kunde de knackat på min rumsdörr istället?

Kan det vara han jag skrev lappen till tidigare? Om att han inte städat och att jag räddade hans skinn när städinspektionen kom vid lunchtid? De ville ju ge honom böter (1500 kr) men jag sa att de inte behövde göra det. Sen skrev jag en lapp om att han borde städa, och satte på hans dörr. Kan det vara någon av hans gangsterkompisar? Jag gick för att sätta fast lappen men då var dörren öppen och de satt ett helt gäng och rökte inne på hans rum? Jag smög dit den och sprang ned sen. Han borde ju vara glad? Han vill nog inte alls döda mig.

När jag kom tillbaka så var jag så nöjd över att solen låg på att jag gick ut och satte mig på terassen för att läsa en bok jag fått tag i; "Veganerna - en bok om de som stör".Början är riktigt nasty alltså. riktigt ingående beskrivningar. Här är ett utdrag ur det första kapitlet. Det handlar om en tjurslakt i Skara:

"Skottet är nästan ljudlöst. Järnbulten går rakt in i nittiogradig vinkel mot pannbenet och krossar storhjärnan. Medvetandet slås ut i samma sekund som tusen kilo tjur hjälplöst dundrar mot golvet i ett dovt ka-dong. Och nu är det bråttom. Tempot accelererar. Dödsskottet är också startskottet. Eller som man säger i branschen: ' 'bedövningen' . Från och med nu är allt en fråga om pengar.

Här börjar det löpande bandet: vänster sidvägg gnisslar när den slits upp, sprattlande halkar tjuren på rygg snett ner två meter och stoppas av ett stålblock, bara en hårsmån räddar honom från att gunga över och hamna i den blodiga asfalten, vänster bakben sparkar och sparkar och ur mulen och skotthålet i pannan rinner tjockt blod, ögonen har låsts i skräckläge och nu kommer en man eftersom tjuren är långt ifrån död.

Han kör ned en meterlång järnstav i skotthålet i huvudet, drar upp den lite, kör ned den igen tills det tejpade handtaget stoppas mot den blodiga pannan. Så knäcker han till ett par gånger. Tjurkroppen rister. Bakbenen sparkar i luften. Det här är 'kontrollbedövningen'.

Plötsligt rasslar det till i taket. Det är bandsystemet som drar igång. Mannen vid kontrollbedövningen plockar fram en duschpistol och fräser till i anus, knyter sedan fast tjurens högra klöv i en kedja oh kroppen firas upp och släpas sakta iväg. Vänster bakben sparkar fortfarande av nervryckningar när huvudet ramlar över stålblocket och dunkar ned i blodgeggan på asfaltsgolvet. Skallen river mot marken när den släpas ett par meter och friktionen ger ifrån sig ett ljud strävt som när krusig betong skuras med golvmopp."

Jag gick sedan ut i köket, gjorde havregrynsgröt med lingonsylt och havremjölk, drack lite utspädd äppelcidervinäger och åt morötter med hoummus. Kommer bli svårare än jag trott att äta kött igen.

Herre gud, ta hand om mitt ex från gymnasiet. Han skämde ut sig ikväll på festen som skulle bli min avslutning på Umeåtiden 2008-2009 men det blev så pinsamt att jag väljer att glömma bort det.

Det var tre, 3, år sen vi var tillsammans och jag har släppt det rätt så mycket och glömt det mesta faktiskt, men näe, han verkar inte ha gjort det. Han är bitter, sur och bestämmer sig för att låta hela festen kretsa kring min närvaro och det faktum att jag fortfarande lever. Vissa har gått vidare, inte han, och det är viktigt att låta alla veta det. "Om det här inte var min sista öl så skulle jag hälla den över dig". Vad ska jag säga? Okej, det är inte värt det. Spara ölen, bli full och berätta för din flickvän som för övrigt var på samma fest, att jag tydligen är värd att minnas tre år senare.

 Pinsamt är vad det är. Skärpning.

Så körde jag hem ifrån Sävar och en omgång TP när jag insåg det; hela mardrömsåret 2006 började med att jag körde av vägen den nyårsaftonen. Sen var helvetet löst. Snart 3 år sen och fy vad jag aldrig vill vara med om det igen.

Det är hemskt hur man kan ha en bild av något eller någon som man är helt övertygad om, som sedan inte stämmer. Jag är inte en sån som uppmuntrar till varken otrohet eller svinerier så därför blev jag arg och gick hem. Sånt där vill jag inte veta av, inte se, allra minst från dig.

5an kom inte på utsatt tid och det bringar ett helvete till nästa tur eftersom vi alla fått vänta 20 minuter i skånekylan. Det blev inte bättre av att vi drabbades av jordskrev imorse, att jag är helt ensam - igen och att det nu är någon som vägrar diska efter sig i köket. I en veckas tid har vad som kunde varit en halv matlåda i stekpannan möglat ihop och fått hela korridoren att gå runt och vara sura på varandra. Mitt avlopp i duschen stinker SKIT och jag har inte tvättid förrän nästa år. Jag hoppas att Brogatan kan få mig på bättre tankar ikväll.

Kom hela vägen hem innan jag insåg att nycklarna satt kvar i låset på skåpet. Typiskt. Det är banne mig läge för inkast av diverse handdukar snart.

Kom hit då.

Det är så tyst här, fast de smäller i dörrarna när de går in till det egna, och utanför fönstret så lurar Kronprinsen på mig. För varje rörelse jag gör så följer lyktorna mig genom rummet. Jag drar ned persiennerna med ens. Det här går inte, jag är ju naken, tänker jag och skäms. En kort sekund skäms jag faktiskt över att någon kanske skulle kunnat eventuellt sett mig naken i motljus nu när jag klivit ut ur duschen. Nu skäms jag istället över att jag blev så skamsen.

Vem hade kunnat se mig från Kronprinsen? Det är för det första jättelångt dit från mig; sen så är det bara kontor så det är ingen där på en söndag kväll; och för det tredje, vem skulle få för sig att sätta sig med kikare och titta på just mig? Det är som hon sjöng, den där gången på båten, "the young ones are troubled because their stage is so much bigger then ours" och så är det nog. Jag lever fortfarande i tron på den här scenen, den här publiken som konstant kräver underhllning.

Det är helt ofattbart att jag är här nu. Jag är HÄR - NU. Jag är här och aldrig kommer jag stanna i den stund som är nu.

Jag är arg över att hon refererade till mig som den fulla men det är banne mig på tiden.

Lite illamående med ont i kroppen och en förställd världsbild är vad man vaknar upp med när man sovit 13 timmar. Fortfarande trött dock.

Idag har vi julkonsert med Akademiska!

När jag har kommit på hur man lägger över bilder i min dator så ska ni få se hur jag lever. Det lutar åt efter jul då jag fortfarande inte har någon cd-läsare på datorn överhuvudtaget så det där med att installera drivrutiner får vänta till jag kommer till Umeå.

sveriges största offer ska sluta skriva om saker som inte intresserar.
t ex så var matlagningen ingen hit
inte heller mina "självuttömmande" texter

vad vill du läsa om då, mamma? du gillar ju inte musik

Jag lever, som många andra, i ett konsumtionssamhälle och där gäller "flest saker när man dör är bäst". Därför önskar jag mig följande:

• En cykel. Alternativt cykellysen. Vit och röd. Jobbigt värre om jag skulle få böter.
• Får jag inte en cykel så vill jag i alla fall att någon ger mig ett månadskort.
• Ett kopieringskort. Tycker det är pinsamt att jag inte kan kopiera mina läxor men 100 kronor är lätt inte värt det just nu.
• Bostadsbidrag. Alternativt en massa pengar som jag får för inget jobb alls. Alternativt ett jobb.
• En stek. Överlag allt kött jag kommer över. Eller mat. Vilken mat som helst. Skulle inte klaga på en fläskpannkaka nu. Eller några limpor.
• En violalåda som inte har hål i sig och som dessutom har remmar. Vore underbart.
• Intonation, stråkteknik och klang. Frasering, noggrannhet och tålamod är inte heller att förakta.

Resten tror jag faktiskt att jag har. Eller, det vore inte helt fel med någon som höll om en tills man somnade men det är ett senare projekt tror jag. Man kan nog inte jaga kärlek.

Igår var jag med Kaisa och hennes vänner från utbyteskorridoren. Vi gick till Pildammsparken i väntan på att Marcus skulle bli klar med sin övning så vi kunde inviga Max på Stortorget. Det var så fint väder så vi fotade lite och klättrade i träden. Det var länge sen man gjorde såna konstnärliga saker. Klättra och hålla på. Kaisa hade en trevlig vän som jag gärna träffar mer. Stadsplanerare skulle han visst bli. Blond och stilig.

Jag inser i skrivande stund att jag inte klivit upp än. Ja, förutom att jag tog en dusch för nån timme sen. Skåne ska ju drabbas av storm, det gör inte mitt humör speciellt mycket bättre. Näe, jag tog en dusch och såg mig själv i spegeln. Påminde mig själv om att jag faktiskt varit på maskerad igår. Det var bara att lägga sig igen. Dagen var ändå förstörd.

Har en fruktskål bredvid sängen och den är snart slut. Jag har inte ätit riktig mat sen lunchen igår. Vi var på Max på eftermiddagen och då köpte jag en glass. Det är oerhört effektivt om man inte känner för att lägga ned pengar och tid på mat. Jag är på något sätt överkänslig mot mjölkprodukter så det tar 48 timmar för min kropp att göra sig av med mjölkslaggprodukterna. Under den tiden är jag aldrig hungrig.

Varför är mina vänner alltid så långt bort när man behöver dem?

Varför ska detta alltid hända?

En del egenskaper bör undanhållas allmänheten för dess eget bästa. Till exempel förmågan att göra musik- och bildmontage. Ni som sett Team America vet vad jag pratar om ("even Rocky had a montage...") medan ni andra får en chans att stifta bekantskap med ännu en av konstformerna Gud glömde. De andra är till exempel  kroppsvätskeperformances, hissmusik och (gud förbanne sig själv) detta.

Håll till godo, Zbigniew Preisners Lacrimosa ur Requiem for a friend (för övrigt dedikerat till regissören Krzysztof Kieslowski, en god vän till tidigare nämnda) i ett montage, troligtvis gjort av en fransk tonårig emo med religiösa bekymmer. Ha hinken redo.

Det skrivs inte så mycket i den här bloggen på grund av tekniska problem. Detta bör Telia snarast åtgärda annars brinner jag av.